2006/05/29

Inget särskilt


Idag har varit en märklig, men underbar, arbetsdag.

Jag har fått en sommarjobbslön som är ganska väsentligt högre än någon lön jag någonsin fått av någon arbetsgivare under min tioåriga karriär. Det säger kanske en del om både mina förra arbetsgivare och om det faktum att jag är såkallad statusproletär (courtesy of Johan Berggren), men ändå. Sommarjobbet har dessutom satt mig i kontakt med både personalchef och diverse administratörer redan en månad innan jag ska börja, informerat mig om passerkort, postfack, mailadresser, bemötandepolicys och bjudit in mig till en dagslång vikarieträff med tillhörande öl och chefshandskakningar jag förvisso inte kan gå på, men ändå. I'm stunned. Det kanske beror på mig, men jag har ofta fått be om en mailadress och en icketrasig kontorsstol själv och i förekommande fall också presentera mig själv, efter att ha fått lite för många suspekta vem-fan-är-det-där-blickar i korridorerna.

En annan uppdragsgivare har skickat blommor: rosa, lila och intensivt doftande, med hälsningen att de är så glada att jag jobbar för dom. Det är så hjärtinnerligt snällt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Eller ett mer exakt mått på hur snällt det var är att jag övergav min ändå komplett verkningslösa diet och åt pannkakor med hallonsylt i rena glädjeyran. Sylten hade samma färg som blommorna.

Annars har det inte hänt så mycket. Jag ska nog kasta ut den här vita supermodellsdatorn och köpa en bärbar, förnuftig PC, men så går jag in på dells hemsida, låter blicken glida över de gråsvarta åbäkena och sedan ner mot det gråvita äpplet mot sin vita fond framför mig och tänker, å, vi som älskade varann så mycket. Eller jag älskade dig iallafall din surrande jävel. What to do, what to do.

2006/05/18

Sommarens läsning, dagens mindervärdeskomplex

Übernäsan Luca Turins nya bok The Secret of Scent. Han verkar ha sparkat igång sin blogg igen också. Där skriver han om min älsklingsparfym:

Some perfumes are like a regatta: after the interminable tacking of perfumes white and sharp as a jib, the last buoy is finally rounded and we head for home in the gathering dusk with a fair wind behind us. Now, rocked by the swell, we can hoist the spinnaker Fracas, huge pink tuberose with orange stripes, as we sweep into port in a shimmery blaze.

Jag tror jag ska gå och slänga mig i väggen nu.

2006/05/17

Samtidigt i Lund: en historia om förr

Man har nog närmat sig något slags äkta vuxenhet när man tänker på sånt som hände för mer än tio år sen och ryser lite åt hur det var och att man faktiskt var vuxen redan då, om än bara i körkortsbemärkelse, att man betraktar sitt gamla jag som någon sorts småsyskon man vill prata med och prata om, någon som ännu inte vet att räddningen eller vad man ska kalla det kommer att komma. Jag tänker på det när jag läser i Sydsvenskan att det är dags för det här, på det jag länge raljerande brukade beskriva som »årtiondets antiklimax« för de som orkade höra på. Fast jag förstår egentligen inte varför jag satte sån tilltro till just karnevalen, jag som skyggt höll mig till mina små kretsar av införstådda utanförstående, som var godtroget positiv till det klassiska studentlivet i ungefär fem timmar och uttryckte detta genom att försöka jobba på en nation bara för att få magknip av den hurtiga lagandan och den shotfärgade fulspriten och den där kavlauppärmarna-menatliteten som alltid innebar att man skulle snapsa till fyra på morgonen och sitta med benen brett isär i nån muggig källarlokal. Jag kommer ihåg att alla andra i min grupp betraktade nationsjobbande som en karriärmöjlighet, att det skulle »se bra ut i CV:t«. Jag blev inte kompis med nån av dom fastän det egentligen bara var därför jag gått dit, för det var ju så det påstods fungera, och jag jobbade aldrig mer på nationen.

Ändå inbillade jag mig att de fyra karnevalsdagarna skulle innebära något liksom magiskt, ett ständigt, stojigt vinrus längs kullerstensgränder, någon kille med axellångt hår som jag skulle falla in ett sånt där flirtigt förtjust samtal med, trots att jag aldrig varit förmögen till det förut, främlingar, lättsinne. Jag och min kompis peppade och preppade tappert med så många flaskor Old Tower och Blue Nun vi kunde bära hem, vi köpte sportflaskor att hälla det i så att man skulle kunna ta in det på festområdet i Lundagård där det i min minnesbild stod typ löspenisar och alfer i papier maché under varenda ek eller bok eller vad det nu är som växer i Lundagård, vi köpte biljetter till de bästa konserterna som på den tiden alltid var på Lunds nation, det var Eggstone och diverse jeansjackeindie och Agurk Players som min kompis ville se och som jag ändå följde med på, lite överseende för att jag visste att de ansågs töntiga på gränsen till fusion.

Konserten var skitdålig och jag tappade plånboken inne på innergården där konserten var, jag kommer ihåg att jag vacklade omkring i ett vinsurt töcken, inte alls nåt rus, och frågade om nån sett den, försökte hitta en »ansvarig«, klämde mig ursäktande fram mellan par i parkas och doc martens, fick till sist tag på den fast jag minns inte hur, jag frös i min för sina indietjejskvaliteter strategiskt valda UFF-jacka och den buteljgröna »partyskjorta« jag rönt vissa framgångar med på den enda tentafest där jag blivit uppchattad av just en kille i axellångt hår, och en annan gång utanför nån annan nation där en blond libertin höll mig i handen och pratade filosofi. Jag tror det var dom jag letade efter och nånstans i nåt Agurk Players-medley förstod jag att jag nog inte skulle bli hittad ikväll heller. Jag och min kompis stod håglöst tryckta intill varann, vi ville delta men visste liksom inte hur, vinet i sportflaskan hjälpte inte ett dugg men vi drack det som om det vore medicin.

Sen gick vi till Mejeriet, jag rapade ännu mer surt vin, linserna kliade, min vita foundation började flagna. Där var den ene, han var i sällskap med bland annat den sortens tjej som på nittiotalet kallades för hallonbröst, kort mörkt hår och ekorrögon, hon klädde i doc martens, hon hade antagligen en Blur-tröja över sina späda armar. Vi ställde oss i andra hörnet, det var nästan ingen där men vi försökte se ut som om vi har roligt, som om vi var jätteglada, hade jättekul, vi tittade inte ens på dom, vi körde hela Ebba von Sydow-repertoaren mer än ett decennium innan den fanns, som fnissande bufflar. De sket i oss och gick. Jag cyklade hem, full, besvikelsen som en tegelsten i mellangärdet, tjock i svalget av all råkall majluft, i Lundagård gick de runt i lakan och drack flasköl och sjöng, skrålade. Jag insåg, just där och just då, att jag aldrig skulle bli en sån som det uppstår spontana fester kring, en sån som inbjuder till samtal från såna som inte känner mig, en kul tjej, en sån som kan spåra ur och ändå är charmig och liksom härlig. När jag vaknade på morgonen åt jag upp en hel rulle Göteborgskex Chocolate Chip Cookies, de var nylanserade och jag åt dem maniskt den våren, chokladchipsen fastnade i gommen och jag svalde ner dem med te. Sen grät jag ett tag, den där sortens utmattade alkoholgråt det liksom var obligatoriskt att hänge sig åt nån gång i månaden på den tiden, jag hatade hallonbröstet och den jävla svekfulla karnevalen och bristen på någon sorts personlighet jag aldrig haft, en som jag ännu inte lärt mig argumentera bort behovet av.

När jag flög från Kristianstad till Stockholm häromdan läste jag Norra Skåne. Två systrar från Hässleholm på mittuppslaget, en doktor och en civilingenjör, som jobbat sextio timmar i veckan hela våren som karnevalsaktiva, »för att inte vara med i karnevalen finns inte«. Leende ansikten, uppbyggliga ord om volontärarbete och gemenskap och kamratskap. Jag blev inte arg tror jag, varför skulle jag?, men jag har tänkt på det ända sen dess.

Ett kärleksbrev

Allrakäraste Kitchen Aid Artisan Mixer KSM 150PSB!

Jag vet att du egentligen är ett själlöst designföremål, en stapelvara i homestagarens bag-of-tricks, men för mig har du ett symbolvärde långt mer strålande än din blodröda yta. För mig är du både frågan och svaret, yin och yang, ebony och ivory. Du är, förhoppningsvis, mitt allt, möjligen i konkurrens med diskmaskinen. Du ska få fluffa upp äggvita till pavlovor och knåda surdegar, du ska få röra krämer och glassmet och vispa ohemula mängder grädde. Du ska få ett riktigt liv, ett liv av hårt, hederligt arbete. I gengäld ska jag putsa dig, diska dig med varsam hand, berömma dig, sjunga Cole Porter för dig och sucka hänfört åt din glans varenda gång jag kommer in i köket. Jag ska tala gott om dig inför mina vänner. Jag ska vinka till dina kusiner på TV. Jag ska älska dig så mycket att du kommer att vilja ta hit alla dina igendammade kamrater från oanvända Brommakök och inredningstidningarnas högblanka vardagslyxspecial.
Det var det. Välkommen till mitt kök på Kungsholmen. Bänken du ska bo på är inte av wenge eller ett intressant kompsoitmaterial eller ens något utrotningshotat regnskogsträslag, men det har en utvald, rentorkad och på alla sätt värmande plats, especially for you.

Je t'embrasse,

/Anna

2006/05/16

Let's banta again, like we did last summer!

»This is not the healthy foods chapter; it's not a healing, nurturing place where bad dietary consciences can come to self-congratulatory rest. You will not read about toxins and chai levels, about chakras and meridians. Nor am I interested in blood-sugar levels or cholesterol. Let's be frank: the issue here is vanity, not health; whether your jeans will do up, not what your oxygen uptake is.«
(Nigella Lawson, How to Eat, Chatto & Windus 1998)

Jag har samma förutsägbart skakiga förhållande till min kropp som alla kvinnor jag känner, inklusive de jag inte känner och de som inte erkänner det. Men mina motiv för att losa några kilo är numera alltid sprungna ur ren och skär (i både den ena och den andra bemärkelsen) fåfänga. Just nu är målet en ny baddräkt, och några dagar på Sicilien som ska kantas av kolsvärtade pizzor och cornettis med vaniljkräm parfymerade med en diff citronskal, av birra Moretti, stora runda mortadellaskivor, av en hel procession brödbitar glupskt doppade i olivolja, vanligt vin och mandelvin, linguine med vongole, jag kan fortsätta hur länge som helst, utan noja för haklinjen eller tyska överarmar eller muffinsplatåer på höfterna.
En gång, och det var inte ens särskilt längesen, satte jag ett spikrakt likhetstecken mellan min vikt och min rätt att älskas. Livet har lärt mig att resolut slasha likhetstecknet, om jag får vara pompös. Däremot har jag aldrig gett upp den fokuserade njutning, ja faktiskt njutning, en framgångsrik diet kan innebära. Jag lagar aldrig så mycket mat som då, är aldrig mer påhittig med de teskedar olja och kaloritak och begränsade kolhydratkällor som regimen kräver. Det är, törs jag säga det, ganska roligt. How to Eat är alltjämt min pålitligaste vän på den smala (sorry) vägen, just för att den låter mig göra det här utan ångest, utan att behöva skämmas för min avsaknad av ädlare syften än en tillfällig fling med en ny baddräkt eller ett par gamla brallor.
Det här är det allra bästa receptet, en stark och syrlig kambodjansk biffsallad som gör en hög på både chili och protein och, kanske i förlängningen, den egna kroppskonturen. Ibland är det nämligen så fint inrättat att man kan få både och.

Ett par stora nävar blandade gröna blad (gärna ruccola, vattenkrasse och babyspenat)
200 gram rostbiff eller oxfilé
2 matskedar fish sauce
2 matskedar pressad lime
1 tesked socker
1 tunt skuren schalottenlök
1-2 röda eller gröna chilisar, urfröade och finhackade
Mynta


Strö ut salladsbladen på en tallrik. Grilla köttbiten så den är kolrandig utanpå men blodig inuti. Skiva tunt och lägg i en skål med all köttsaft. Mixa fish sauce, lime, socker, chili och schalottenlök i en annan skål och häll sedan över köttet. Häll köttet över salladen och strö över mynta.
Omedelbar tillfredsställelse, jag lovar. Nigella tar en banan till efterrätt. Jag lägger en blygsam röst på mango.

2006/05/14

Trettioplus deluxe


Idag fyller jag år. Jag har fått en blommig klänning och en Kitchen Aid-maskin och i ett parallellfönster sitter jag och spanar på en Miss Mary of Sweden-baddräkt jag tänker tillbringa delar av sommaren i.
Doris, can you feel me?

2006/05/10

Me Anna, you crumpet


Jag har nu aldrig varit nån större anglofil (om inte min kärlek till Nigella räknas, samt ett postpubertalt vurmande för Divine Comedy för vilket jag en gång förärades öknamnet »Momus-grammatikern«, men det är en annan historia och inte den här) men det är ändå obegripligt att jag helt missat crumpeten. Snabba kolhydrater med hål i, fatta, hål, så att smöret lättare kan rinna ner. I ett engelskt nätlexikon lär jag mig att crumpet även är ett lätt nedsättande ord för kvinnor, »a piece of ass«, och en rejäl jävla bit röv är vad jag kommer att få om jag fortsätter snaska på de här små stabbiga godbitarna. I »Hej konsument« i DN På Stan brukar de tillfrågade få svara på vart de går för att äta lyxmiddag. Det här skulle jag svara: jag går till kylskåpet och tar fram smöret.

-

Jag borde arbeta och inte ägna mig åt sånt här. Idag skyller jag på att jag fortfarande är chockskadad efter min mardröm om att ha hamnat på fel sommarjobb där jag förväntades bete mig som en skjutjärnsreporter, en sån som älskar telefoner och som med knäck inte menar säsongsbetonat godis som aldrig stelnar. Det kändes både skönt och lite besvärligt att vakna som mitt gamla vanliga tillbakadragna jag.

2006/05/09

Stålar, stålplattor, en plats i solen


Det här vädret är förödande för min arbetsmoral, jag vill sitta på balkongen hela tiden. Det funkar så länge jag bara behöver läsa men jag kan inte sitta där och skriva. Eller jo det kan jag nog, men jag tror inte den satans AirPort-stationen når ut dit.
Jag tror seriöst att jag har nån sorts stålplattor i skallen, som Sammy Davis, eller elektromagnetiska fält i kroppen eftersom all teknik förr eller senare vänder sig emot mig. Oftast förr. Min iPod hatar mig, min dator hamnar i panic cpu-läge ungefär var femte gång jag slår på den ("panic" kan aldrig vara bra), AirPorten klarar av ett avstånd mellan sig själv och dator på ungefär tre meter, sen blir Melittafiltret i menyraden tomt.
Just nu har även mailen lagt av, badbollen snurrar frenetiskt i fönstret, men det enda jag väntar på är ett mail där en redaktör ska utveckla påståendet att en text jag skrivit saknar en dimension, så det är verkligen ingen brådska.
Jag kanske borde köpa en bärbar PC innan allt går sönder men det har jag inte råd med just nu eftersom ingen av mina otherwise trevliga uppdragsgivare betalat mina fakturor i tid den här gången. Och hota med inkasso vågar jag inte, då kanske man inte får fler jobb. Jag har apropå jobb insett att jag kommer att ha två veckors semester i sommar. Två veckor! Som en amerikan! Jag ska jobba i Malmö fem veckor och hade nån klen förhoppning om att kunna vara ledig en vecka innan vi åker på vår efterlängtade och monetärt kännbara badsemester, men det ser inte ut att kunna hända, om jag inte utvecklar ett slags Linda Skugge-effektivitet vill säga.
Apropå jobb så fick jag förresten vatten på min lyxproletärkvarn idag när Journalisten kom, det numret där de redovisar chefslöner. Den enda mediachef som tjänar lika dåligt som en normalhårt arbetande genomsnittsfrilansare som jag var hon som var chefredaktör för Scouttidningen.
Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här, egentligen är jag ju nöjd, jag måste vara nöjd helt enkelt. Jag fick mail från en gammal vän som var postat 07.40 på morgonen häromdan och fattar inte hur det nånsin skulle kunna hända, att jag sitter påklädd och fixad och frukosterad på ett jobb och skickar mail innan åtta på morgonen, och eftersom vår kollektiva definition på ett verkligt avundsvärt jobb fortfarande verkar vara ett där man inte behöver gå upp innan sju så ska vi som inte behöver det bara vara väldigt, väldigt tacksamma.
Min kille brukar alltid säga "du har det så bra" på vilket jag alltid svarar "jag har det bra, du tjänar bra". Jag vet inte vad man ska jobba med, eller som, för att få båda. Efter en titt i Journalisten kan man konstatera att man troligtvis bör börja med att bli man. Eller börja med reklam istället, där tillämpar dom timtaxa.

2006/05/07

Gamla saker, gamla vänner

Idag älskar jag Stockholm för jag använde äntligen återvinningsbåten. (Det här är ännu ett tillfälle då man skulle kunna säga nåt om skattepengar. Jag ska motstå frestelsen.) Återvinningsbåten är en båt, eller pråm, som cruisar runt längs kajer inne i stan och tar hand om sånt skräp som man inte kan kasta i grovsoprum eller som man inte ens har något grovsoprum att kasta det i. Idag låg båten på Norr Mälarstrand och jag & min bästis Anna tog vårt avpolletterade soffbord från sin tillfälliga viloplats på balkongen och bar iväg och lämnade det bland andra oälskade eller sönderälskade eller bara felköpta möbler i en stor container. Jag vinkade och sade hejdå, det är en grej jag tagit med mig sen jag var liten, att tvångsmässigt måsta säga hejdå åt saker som inte får vara med längre – ett spagettistrå som råkat hamna i vasken istället för durkslaget, ett ensamt majskorn kvar i burken, en liten klen tulpanstjälk som råkat klippas av ihop med övertaliga blad, huset i Laholm när jag åkte därifrån för sista gången. Jag vet att det låter så konstruerat vuxengulligt att man skulle kunna tro att jag hittat på det, men det är den enda gulliga vana jag har och en jag tydligen kommer att behålla.

Jag älskade att ha Anna här också. Hon bor i Helsingborg och vi ses förhållandevis ofta, men vi har inte setts bara vi två på flera år, det har liksom inte blivit så. Sist var på hennes bröllop och enda tillfället på kvällen som bara hon och jag pratade var det om hur hon skulle lyckas gå på toa utan att få en massa kiss på brudklänningens kjol. Jag hade inget svar på det eftersom jag aldrig haft på mig en massa tyll. Nu satt vi på balkongen med stormlykta och filtar och åt Nigella-chili med massor av gräddfil och guaca, drack oss småfulla på nån övervintrad vinflaska som drogs fram från sin hylla med damm på folien, fes, pratade om vilka vi var innan vi blev de vi är, kollade på och somnade ifrån »The 40 year old virgin«. Idag gick vi in och ut ur butiker, kom ut med en ljusstake här, nåt kuddfodral där, vi åt capricciosa och drack mellanöl och blev lite salongis på pizzerian i hörnan Fridhemsgatan/Fleminggatan. Jag kom på att jag nästan aldrig umgås på det sättet längre, det planlösa i att bara låta dagen flyta fram och följa med, att ha tid och inte behöva boka den, bryta upp och nej-nu-måste-jag-gå-hem-och-jobba, samtalsämnena och hur vi rör oss kring dem, förutsättningen att vi känt varann sen vi var fyra och fortfarande gillar varandra, fortfarande har saker att berätta.
Det är en numera alldeles speciell sorts vänskap som jag ändå skattar ännu högre än jag saknar den, just för att jag vet att det inte varit samma sak, samma sällsamhet, om hon funnits här.

2006/05/06

For always and forever you will be my saturday love

Nattmusik: Whams version av »If you were there«, »Was it worth it?« med PSB, »Lifetime« med Maxwell, Brian McKnights »Back at One« ( ville man posera lite politiskt skulle man kunna gnälla på att han kampanjat för Bush, men republikaner har ju iallafall historiskt sett gott omdöme på den punkten – Nixon älskade Carpenters. Jag älskar Carpenters. Jag är galen i Brian McKnight. Pure balladknark.) »Wrap Around Joy« med Carole King. »I Wanted Your Love« med Luther. »If You Really Love Me« med Stevie Wonder, »Brick Grits« med Betty Wright, en evig bästa-låten-någonsin-låt. Och »Saturday Love« med Cherrelle och Alexander O'Neal, alltid, alltid på lördagar.

Jepp, jag borde väl skaffa lite nya skivor, fast när jag tittar på omslaget till den sistnämnda kan jag inte riktigt motivera varför. Har ni sett något så underbart? Exakt så önskar jag att min parfymbyrå såg ut.

2006/05/05

Low fidelity


Jag är, som det brukar heta, mansfri denna helg, och jag har ägnat kvällen åt balkongplantering, Lars Gullin, lite cosy singelmatlagning med ett par rejäla glas rödvin till och på toppen av detta levnadsfluff en romkom (japp, jag är medelklass, jag är säkert småborgerlig också, och ge mig några år till så är jag dessutom nästan medelålders. So sue me.).

Jag har just sett »Must Love Dogs« med John Cusack och Diane Lane. Den var inte chockerande dålig, inte som hjärtstilleståndet »Failure to Launch« som jag fortfarande återhämtar mig ifrån, men inte just något annat heller. Diane Lane är som alltid bra, birollerna helt okej, dialogen inte våldsamt pinsam (förutom möjligen när John Cusack ska likna Diane Lane vid en komet, eller det faktum att han tillverkar träbåtar och har en Dr Zjivago-fetisch, eller jo fan, den är rätt pinsam), men jag går inte på det. Jag förstår inte varför de vill vara med varandra och det är den viktigaste pusselbiten av allihopa i en romantisk komedi. En del av problemet är möjligen att den bygger på en bok – i flera scener kunde man liksom läsa bokkapitlet under manuset, man kände luckorna i berättelsen utan att för den skull veta vad som funnits där och rensats bort för att filmen skulle klocka in under två timmar, komplett med tryckarmedley och tossig slutscen.

Nu ska jag inte skylla på boken, för en av mina bästa romkoms bygger också på en bok och har John Cusack i huvudrollen – Stephen Frears ljuvliga filmatisering av »High Fidelity«. Den är också skälet till att jag oförtrutet plockar hem varenda John Cusack-film med någon sorts romkom-förtecken eftersom jag alltid hoppas på att få en ny »High Fidelity«, eller en smula av den åtminstone. »High Fidelity« är en av de där sällsynta, perfekt genomförda moderna romantiska komedierna, en där man kan prata om både magi och magkänsla utan att låta som en recensent med superlativtorka. Jag älskar scenen när Cusack/Rob går omkring på något sorts järnvägsspår och pratar om de fem saker han saknar mest med sitt ex och att de inte handlar om några kometer, eller jävla röda klänningar, överhuvudtaget. Jag älskar att det är kärleksfullt och storslaget utan att bli förenklat eller dumt, att det trots att det handlar om något som faktiskt verkar vara riktiga, rättså vanliga vrickade vuxna människor ändå lyckas vara stort, fjäderlätt och gripande på samma gång. Jag läste boken en gång, jag har sett filmen säkert femton, jag borde förmodligen sett den en sextonde gång istället för »Must Love Dogs«. Det gör mig genuint deppig att John Cusack inte gjort fler såna roller. Och det gör mig lika genuint deppig att man tydligen måste vara antingen lite dum, väldigt ung eller teoretiker för att stå ut med romkomrepertoaren just nu.


Uppdatering:
Jag har på nån sorts Mankell-film på canalplus i bakgrunden och påminns ännu en gång om att alla värdeord är synnerligen relativa, åtminstone när man talar om film. I jämförelse är »Must Love Dogs» typ Gökboet.

2006/05/02

Georgy Porgy pudding pie

Förträffliga jag

Det tog två och en halv timme att deklarera. Jag har skött det hela själv i tre år och varenda gång har jag förvånats över hur osvårt det är. Tänker inte säga »lätt«, men varför 99% av mina kollegor känner sig nödgade att hålla stans alla redovisningskonsulter under armarna begriper jag faktiskt inte. Som skribent tjänar man sällan tillräckligt för att det ska vara nån större vits att hålla på med well, expansionsfonder. Det är vanligare med uppkastning än avkastning. Några avdragsgrundande skogsintäkter har jag inte heller. (Pappa hade en gång, men det var ju han det.)
Dessutom är det ganska roligt, inte minst alla komplett obegripliga kvitton man hittar, såna som man måste tillämpat ett synnerligen kreativt tänkande på för att alls kunna koppla dom till företaget.
I platsfickan ligger omsorgsfullt ihopvikta reakvitton från trikåorgien på Banana Republic, en bleknad slip där man kan skymta beställningen av tre Brooklyn Lager, ett kvitto med plåster, vattenfast mascara och Reese's Pieces från RiteAiden på hörnan från hotellet, kvittot på en kaffekopp från Zabar's för en dollar.
Jag måste helt enkelt ha känt att bara det faktum att jag efter åratals trånande slutligen och faktiskt befann mig i New York var skäl nog för skattelättnad.