Let's banta again, like we did last summer!

»This is not the healthy foods chapter; it's not a healing, nurturing place where bad dietary consciences can come to self-congratulatory rest. You will not read about toxins and chai levels, about chakras and meridians. Nor am I interested in blood-sugar levels or cholesterol. Let's be frank: the issue here is vanity, not health; whether your jeans will do up, not what your oxygen uptake is.«
(Nigella Lawson, How to Eat, Chatto & Windus 1998)

Jag har samma förutsägbart skakiga förhållande till min kropp som alla kvinnor jag känner, inklusive de jag inte känner och de som inte erkänner det. Men mina motiv för att losa några kilo är numera alltid sprungna ur ren och skär (i både den ena och den andra bemärkelsen) fåfänga. Just nu är målet en ny baddräkt, och några dagar på Sicilien som ska kantas av kolsvärtade pizzor och cornettis med vaniljkräm parfymerade med en diff citronskal, av birra Moretti, stora runda mortadellaskivor, av en hel procession brödbitar glupskt doppade i olivolja, vanligt vin och mandelvin, linguine med vongole, jag kan fortsätta hur länge som helst, utan noja för haklinjen eller tyska överarmar eller muffinsplatåer på höfterna.
En gång, och det var inte ens särskilt längesen, satte jag ett spikrakt likhetstecken mellan min vikt och min rätt att älskas. Livet har lärt mig att resolut slasha likhetstecknet, om jag får vara pompös. Däremot har jag aldrig gett upp den fokuserade njutning, ja faktiskt njutning, en framgångsrik diet kan innebära. Jag lagar aldrig så mycket mat som då, är aldrig mer påhittig med de teskedar olja och kaloritak och begränsade kolhydratkällor som regimen kräver. Det är, törs jag säga det, ganska roligt. How to Eat är alltjämt min pålitligaste vän på den smala (sorry) vägen, just för att den låter mig göra det här utan ångest, utan att behöva skämmas för min avsaknad av ädlare syften än en tillfällig fling med en ny baddräkt eller ett par gamla brallor.
Det här är det allra bästa receptet, en stark och syrlig kambodjansk biffsallad som gör en hög på både chili och protein och, kanske i förlängningen, den egna kroppskonturen. Ibland är det nämligen så fint inrättat att man kan få både och.

Ett par stora nävar blandade gröna blad (gärna ruccola, vattenkrasse och babyspenat)
200 gram rostbiff eller oxfilé
2 matskedar fish sauce
2 matskedar pressad lime
1 tesked socker
1 tunt skuren schalottenlök
1-2 röda eller gröna chilisar, urfröade och finhackade
Mynta

Strö ut salladsbladen på en tallrik. Grilla köttbiten så den är kolrandig utanpå men blodig inuti. Skiva tunt och lägg i en skål med all köttsaft. Mixa fish sauce, lime, socker, chili och schalottenlök i en annan skål och häll sedan över köttet. Häll köttet över salladen och strö över mynta.
Omedelbar tillfredsställelse, jag lovar. Nigella tar en banan till efterrätt. Jag lägger en blygsam röst på mango.