Low fidelity

Jag är, som det brukar heta, mansfri denna helg, och jag har ägnat kvällen åt balkongplantering, Lars Gullin, lite cosy singelmatlagning med ett par rejäla glas rödvin till och på toppen av detta levnadsfluff en romkom (japp, jag är medelklass, jag är säkert småborgerlig också, och ge mig några år till så är jag dessutom nästan medelålders. So sue me.).

Jag har just sett »Must Love Dogs« med John Cusack och Diane Lane. Den var inte chockerande dålig, inte som hjärtstilleståndet »Failure to Launch« som jag fortfarande återhämtar mig ifrån, men inte just något annat heller. Diane Lane är som alltid bra, birollerna helt okej, dialogen inte våldsamt pinsam (förutom möjligen när John Cusack ska likna Diane Lane vid en komet, eller det faktum att han tillverkar träbåtar och har en Dr Zjivago-fetisch, eller jo fan, den är rätt pinsam), men jag går inte på det. Jag förstår inte varför de vill vara med varandra och det är den viktigaste pusselbiten av allihopa i en romantisk komedi. En del av problemet är möjligen att den bygger på en bok – i flera scener kunde man liksom läsa bokkapitlet under manuset, man kände luckorna i berättelsen utan att för den skull veta vad som funnits där och rensats bort för att filmen skulle klocka in under två timmar, komplett med tryckarmedley och tossig slutscen.

Nu ska jag inte skylla på boken, för en av mina bästa romkoms bygger också på en bok och har John Cusack i huvudrollen – Stephen Frears ljuvliga filmatisering av »High Fidelity«. Den är också skälet till att jag oförtrutet plockar hem varenda John Cusack-film med någon sorts romkom-förtecken eftersom jag alltid hoppas på att få en ny »High Fidelity«, eller en smula av den åtminstone. »High Fidelity« är en av de där sällsynta, perfekt genomförda moderna romantiska komedierna, en där man kan prata om både magi och magkänsla utan att låta som en recensent med superlativtorka. Jag älskar scenen när Cusack/Rob går omkring på något sorts järnvägsspår och pratar om de fem saker han saknar mest med sitt ex och att de inte handlar om några kometer, eller jävla röda klänningar, överhuvudtaget. Jag älskar att det är kärleksfullt och storslaget utan att bli förenklat eller dumt, att det trots att det handlar om något som faktiskt verkar vara riktiga, rättså vanliga vrickade vuxna människor ändå lyckas vara stort, fjäderlätt och gripande på samma gång. Jag läste boken en gång, jag har sett filmen säkert femton, jag borde förmodligen sett den en sextonde gång istället för »Must Love Dogs«. Det gör mig genuint deppig att John Cusack inte gjort fler såna roller. Och det gör mig lika genuint deppig att man tydligen måste vara antingen lite dum, väldigt ung eller teoretiker för att stå ut med romkomrepertoaren just nu.


Uppdatering:
Jag har på nån sorts Mankell-film på canalplus i bakgrunden och påminns ännu en gång om att alla värdeord är synnerligen relativa, åtminstone när man talar om film. I jämförelse är »Must Love Dogs» typ Gökboet.