Skivrecensioner, musikpolitik och så lite ångest

...det här är ingen ursäkt, ingen teckning i svart, det är mitt sätt att säga tack för det som vart...

_{(Jag har fått sura kommentarer förr om att jag inte ska skriva något om min tid på tidningarna Pop och Bibel, så ni som av olika skäl misstycker kan väl bara helt enkelt skita i att läsa det här, okej?)}

Stoffe skriver såhär till mig:
»kom igen anna. kan du inte skriva mer om musik? det finns många som saknar dina visdomsord om nya skivsläpp efter pop-tiden. shit anna, lif´s hard and you ain´t making it easyer on me. äh...bara skoja. men snälla, mer musik.«

Och på »Annika Flynners« blogg (citationstecknen eftersom jag vet att original-Annika Flynner är en, well, annan Annika) använder man Stora Fina Ord om att jag en gång var någon sorts pionjär inom musikjournalistik, antitesen till män som gillade Mogwai och Lambchop. Underförstått att jag borde skriva mer om musik. Eller skriva om musik, punkt.

Jag tänker börja med att säga detta: jag är djupt, genuint och innerligt rörd och glad över att en del av er tydligen läste mig så mycket, brydde er så mycket, fortfarande bryr er efter alla dessa år, trots att jag befann mig i ett sammanhang där andra namn vida överglänste och fortfarande överglänser mitt i fråga om beundran, publicitet och auktoritet. Och jag har fått frågan ganska många gånger, varför jag slutade skriva om musik och när jag försöker formulera ett svar får jag alltid och obönhörligen lite ont i magen. Jag ogillar överanvändande av ord som ångest eller panik, men jag får något åtminstone besläktat med ångest av att prata musik på de där gamla tidningen Pop-premisserna. Det händer fortfarande att jag stöter på folk på fester som vill diskutera en text jag skrev om R.Kelly och Sparkle, eller börjar be mig om listor över 2000-talets bästa soulalbum. Varenda gång så ler jag, svarar något avledande och går iväg och hämtar en drink eller på toa. Jag är tacksam och stolt, utan de där åren hade jag aldrig hamnat där jag är, det var inte ens meningen att jag skulle ägna mig åt att skriva, men ibland och i vissa sammanhang är det ett bagage jag önskar att jag slapp. Jag har varit på middagar där kvällens stora samtalsämnen har varit Modernistas Feber-samlingar eller vad R.Kelly egentligen menar med »Step in the name of love« och så pekar någon på mig och säger »R&B-Anna! Du vet väl sånt?« och det enda som är värre än det kvävda mumlet ur min mun är besvikelsen i deras ögon. Kanske är det här någonstans det bottnar – min känsla av att musikkritik var en ständig tävling i referenser, vikten av att ha en smartare vinkel än alla andra, känslan av att jag primärt skrev för mina kollegor och inte för de som skulle köpa skivorna, rädslan för att inte hålla måttet. Jag kommer ihåg en kollegas kommentar då jag ärligt svarade på frågan vad jag skulle ge en Eric Gadd-skiva i betyg, jag minns inte vad den heter men den kom 1997 och jag hade fortfarande inte funnit mig tillrätta i varken stan eller kontorsjargongen. »En sjua? Till en tråkig svensk vindrickarplatta? (tystnad) Jaaaa, det är rätt coolt.« Jag lyckades nog aldrig frigöra mig från det där, pressen att vara så jävla originell, att tycka om inte tvärtemot så åtminstone vrida det några grader till höger eller vänster från hur alla andra gillade det.

Det var trots allt också roligt ett tag, ganska länge rentav, underbart roligt och jag lärde mig så mycket, galet mycket. Jag minns hur jag satt och lyssnade och skrev dagarna i ända, jag lämnade texterna flera dagar innan deadline, inte för att de var särskilt bra eller skarpa just då, men herregud så kul det var. Och jag kommer ihåg hur mitt hjärta bultade och svällde av den där märkligt dubbla upplevelsen av indignation, vrede och samtidigt känslan att jag ändå fattat mer än de andra det året då tidningen Pop valt Black Grape som årets album och skitit i D'Angelos »Brown Sugar«. Året därpå sket de lika flagrant i Maxwell's »Urban Hang Suite«. Senare, när jag var modig nog att fråga såna saker, så frågade jag varför. »Äh, vi fattade nog inte riktigt dom plattorna« svarade dom. Med andra ord, jag gjorde nog faktiskt nån sorts insats, fyllde nåt fack som dittills gapat tomt. Jag kommer ihåg när Kjell ringde upp mig och bubblade av förtjusning för att jag gett Boyz II Men en 8:a i betyg, för att jag vågat. Det ser kokett och idiotiskt ut att skriva en sån sak nu, 10 år senare, men det VAR nog modigt då. Jag blev föremål för en diskussion på killarsomälskarmusik-sajten Bomben där någon använde det som ett argument för att placera mig sist i en ranking de gjort över »kvinnliga musikskribenter«: »Hon ger Backstreet Boys en 8 i betyg, det säger väl allt om henne«. Efter att pisksnärten över att ha placerats sist släppt funderade jag på att skriva och påpeka för dom att det inte var Backstreet Boys utan Boyz II Men, men där och på den tiden hade det inte gjort nån skillnad alls (och faktum är att jag ju alltid varit ohyggligt svag för Backstreet Boys också).

Nu låter det som om det enda skälet till att jag skrev om musik var för att jag, ett kort ögonblick, var ganska ensam om att gilla det jag gjorde, åtminstone bland oss som skrev om musik på den tiden, att det bara handlade om att få vara kärringen mot strömmen. Så enkelt var det nog inte, men när leden plötsligt slöts kring soulen nån gång 1999, när alla på given signal grät till Leroy Burgess och gick ner på knä till R:et var det nåt som liksom...ja jag vet inte. Hur hade alla hamnat här helt plötsligt? (Det är klart att det inte var alla och det är klart att det säger nåt om storleken på min värld, men ändå.) I samma veva träffade jag äntligen min pojkvän också, och behovet av att få gråta och stirra i fjärran till »No Happy Holidays« reducerades på några månader till närapå noll och intet. Skrivandet handlade nog – för min del åtminstone – i hög grad om det också, om musikens oerhörda förmåga att trösta mig och stärka mig och hjälpa mig, och jag vet att både det och det som kommer efter nästa kommatecken låter som just de värsta sortens soulklyschor man till varje pris bör undvika, men alla de där skivorna och rösterna och texterna, (å gud alla dessa texter), var under en period nästan det viktigaste jag hade, näst efter cigaretterna (jag har slutat med dom också) och telefonen.

Jag tänker på en grej som min gamla kollega Stefania skrev i en av sina sällsynta texter, den i Lollipoptidningen 1995 eller om det var 1996, om att gå på konserter: hur mycket tid hon tillbringat där, hur många cigg hon rökt och timmar hon uthärdat, hur skönt det vore om nån kom fram och knackade henne på axeln och sade att »du, det är okej, du får gå hem nu«. Det kom aldrig nån och knackade mig på axeln men hösten 1999 så måste jag ha knackat själv, för då tog det – med undantag för tre panikframkallande texter för tidningen Sonic ett år senare – slut. Jag vet inte om jag kommer att börja igen, jag skulle vilja, men så fort jag försöker slutar det med fingret på delete-tangenten. Tanken var försvisso att jag skulle använda bloggforumet till att skriva lite om musik också, men det finns så många bloggar som redan skriver så skoningslöst rätt, smart och spetsigt om musik – tänk bara vilken kollektiv petit mort som gick genom blogg-Sverige då LAFS-bloggen kallade Robyn för »sushivänster« – och jag vet fan inte om jag orkar tävla med det där, om jag ens kan. För samtidigt som jag sitter här vid min surrande dator, lyssnar på »If you were there« med Isley Brothers för fjortonde gången på raken och tänker att näst efter äkta kärlek och falsk champagne finns fortfarande inget jag blir lyckligare av än en bra låt, så är jag alltjämt inte övertygad om att det räcker. Inte på långa vägar.