Mamma och tennisoraklet

Nu har jag tokskrivittokskrivittokskrivit i ett dygn, jag måste ut ur lägenheten nu, cykel, frisk luft, rosor på kinderna, naturligt ljus. Sen ska jag gå på teater i tjänsten. 4 timmar Stadsteatern, ikväll. 4 timmar! Så sent har jag aldrig ensam strukit runt kring plattan och ja, det skrämmer mig mer än jag vill erkänna. Jag får hitta ett gäng Kenzosjalar och pagefrisyrer att gömma mig bakom. Eller kasta mig på cykeln och jobba upp blodsmak. (Ibland önskar jag att jag inte var så rädd för allting.)
Jag drömde om pjäsen i natt, att jag var där med min mamma och att Björn Hellberg med kamrat högljutt bufflade sig in på bänkraden framför fem minuter efter att det börjat. Mamma reste sig, hon gick till hänsynslös attack, hon skrek, hon svingade sig över stolarna, hon örfilade upp. Sen vaknade jag.