Riga!

Det blev ingen medeltidsmat på Rosengralz. Vi passerade förvisso krogentrén där en man i vinröda Bröderna Lejonhjärta-trikåer stod på vakt flera gånger, fast det var för att gå till Alus Seta intill, ett ställe man skulle kunna kalla för balt-etno om det inte låtit så konstigt. Där kostade ölen fem kronor och högtalarsystemet pumpade ut en ganska intressant form av syntetisk umpa-pumpa, eller rumpi-pumpi, vilket var det vanligast förekommande omkvädet (»hey, rumpi-pumpi!«). Rumpi-pumpin gjorde iallafall att man inte stod ut längre tid än det tog att dricka sin öl, vilket förmodligen var hela affärsidén. Inte förvånande är Riga ett populärt resmål för svensexor som tillsynes tillbringade dagarna och nätterna på träpanelade pubar med namn som Charles Dickens och MacShane och sen vällde ut vid femtiden på morgonen, marinerade i en fylleglädje så, well, primitiv att jag inte upplevt den sen midsomrarna i Mellbystrand för femton år sen, och vrålade oss ur sömnen i sängen på minimalisthotellet vi valt utan att veta att dess vita och liljeförsedda lobby låg mittemot just Charles Dickens. Eller om det var MacShane, jag minns inte.

Det är svårt att prata generaliserande om östeuropeiska resmål utan att låta som antingen en idiot eller misslyckad hobbyantropolog – alla som hört eller sagt »ja, det är ju ganska grått och tråkigt« räcker upp en hand – men jag kunde åtminstone konstatera att skillnaderna i stilkoder stämmer överens med mina, ja vi kan väl kalla det fördomar. Jag, min kille och alla de andra svenneturisterna gick runt i gympadojor av odefinierad retromodell, omönstrade jeans, kanske en mössa eller möjligen ett par solglasögon som accessoarer. Letterna, eller åtminstone tjejerna, körde bootcut, mönstrade bakfickor, smycken, tajt, dramatiska kappor, fantastiskt genomarbetade och långa frisyrer och, utan ett enda undantag, höga och smala klackar. Den utprintade guiden vi hämtat från DN:s reseavdelning stack ut hakan och kallade det vulgärt, jag tänker av en oändlig massa skäl passa mig väldigt noga för att göra detsamma. (Dessutom delar både svenskor och lettiskor en förtjusning för nya Britney-parfymen och dito Viktor & Rolf. Det var trångt trångt trångt längs diskarna på Stockmann.)





Annat vi såg: Ockupationsmuseet, en genuint skrämmande utställning om Lettlands pingpongande mellan olika förtryckare under 50 år, inhyst i en nästan lika genuint skrämmande byggnad, och sedan, på andra sidan floden Daugava, det groteska Sovjetmonumentet Segerparken där de letter som stred för Sovjetsidan mot tyskarna under åren 1941 till 1945 hedrades med soldatstatyer i King Kong-format. På vägen tillbaka till stan gick vi förbi en bowlinghall som frestade med »pankukis«, pannkakor alltså, det var första gången på flera timmar det kändes okej att skratta. Vi såg nya Sarah Jessica Parker-filmen Failure to Launch också, på biografen Forums på gallerigatan Coca-Cola Plaza (sant), men jag tror jag tänker förtränga det (å, Carrie, Carrie, Carrie).



Just det, sakerna vi åt: den bästa indiska maten någonsin på ett ställe som heter Sue's Indian Raja (och tror ni mig inte kan jag, eller ni, stödja er på det faktum att den varit med på Condé Nasts lista över Europas 100 bästa krogar, fast det visste vi inte när vi satt och nästan glädjekollapsade över Chicken Makhanin och salladen med mynta), en himmelskt salt och syrlig surkålssoppa på ölkaféet Nostalgiya, kanin och okra(!) i otippad smördegsfyrkant på Vincents som Gunilla tipsade om, den rökiga, röda köttsoppan solyanka, drajor och KGB-drinkar i skybaren på Hotel Reval, och avslutningsvis en omfattande köttfest på Steiku Haoss där servitrisen fick uppmana oss att beställa mindre mat (detta kallas numera Mäster Anders-skadan, kan förklara en annan gång) och där de spelade en liveskiva med Shania Twain omochomochomigen, vilket var mindre jobbigt än man skulle kunna tro. I hörnet satt en lettisk familj med två jävligt stökiga barn och när den bistre fadern efter en stunds extra intensivt skrikande – det involverade en gunghäst i päls – gav dem onda ögat bubblade det slutligen upp, det där man givetvis inte borde men bara måste få säga, att någon ser ut som om de är med i ryska maffian. Sen skämdes vi lite, betalade och gick och fyllde ryggsäckarna med billig vodka.