Vårskor och ribs och vad man faktiskt vill ha ut av ett restaurangbesök

Ett trist besked i den petimetra skalan: Scholls Party Feet – trampdynekuddar som utlovar möjligheter till både shopping och party (ja, just så) utan fotont – funkar inte. Jag klädde mig vårfin i svarta flapper-sandaler idag och gick runt hela stan, bitvis skjutandes barnvagn, i förhoppningen om att kuddarna skulle göra det lika bekvämt som om jag haft de vita Reebok-färjorna man ser ut som en amerikansk turist i, men det började ömma redan utanför Cityterminalen. Utanför NK dök jag rakt i famnen på en gammal klasskamrat och efter mobilnummerbyte och gudvaddetvarkulattsedigvimåsteförsökasesisommar fick jag springa, formligen älga, ifatt resten av sällskapet, och där tror jag kuddarna tackade för sig och fes ihop till intet mer än tjock gladpack under fotsulan. Jag tänker inte förneka att klackarna och klänningen i kombination med löpningen blev ett Carrie-moment av rang, och såna tycker jag om att ha även om det säkert är ooriginellt, men framme vid promenadmålet Ho's kändes det som om någon gått loss på undersidan av fötterna med en potatisskalare.

Inget kunde dock lägga sordin på glädjen över att få in ett fat fulländade ribs i starksyrlig Pekingsås med chilifröna som ett snöfall i den röda såsen. Det är det närmaste man samtidigt kan komma uppåttjack och koma i matform och det kostar bara en dryg hundring. (Min svägerska doftade dessutom av sin nyinköpa Blush-parfym och den lade sig som ett extra, skimrande ackord ovanpå och inuti kopparna med jasminte.)
Jag älskar Ho's, trots att den ligger vid Hornstull höll jag på att säga, men Hornstull och jag har slutit fred med varann, vi är numera som ebonyt och ivoryt. Jag tror faktiskt att det är den enda restaurang jag genuint skulle sörja om den stängde och det är den enda krog jag kan komma på där man kan äta sig dårmätt på bara en rätt utan att känna härdat-fett-äckel efteråt. Den, och Palmyra Kebab i Årsta, som jag saknar lika mycket som jag inte saknar buss 162 till Gullmarsplan och huskokot på våningen under oss. Och Lilla Capri! Krogar där man skummar saker och presenterar (just presenterar) rätterna med »och här har vi en liten blablabla« är som designerhotell. Det är kul att de finns, men jag behöver dem inte.