Förträffliga jag

Det tog två och en halv timme att deklarera. Jag har skött det hela själv i tre år och varenda gång har jag förvånats över hur osvårt det är. Tänker inte säga »lätt«, men varför 99% av mina kollegor känner sig nödgade att hålla stans alla redovisningskonsulter under armarna begriper jag faktiskt inte. Som skribent tjänar man sällan tillräckligt för att det ska vara nån större vits att hålla på med well, expansionsfonder. Det är vanligare med uppkastning än avkastning. Några avdragsgrundande skogsintäkter har jag inte heller. (Pappa hade en gång, men det var ju han det.)
Dessutom är det ganska roligt, inte minst alla komplett obegripliga kvitton man hittar, såna som man måste tillämpat ett synnerligen kreativt tänkande på för att alls kunna koppla dom till företaget.
I platsfickan ligger omsorgsfullt ihopvikta reakvitton från trikåorgien på Banana Republic, en bleknad slip där man kan skymta beställningen av tre Brooklyn Lager, ett kvitto med plåster, vattenfast mascara och Reese's Pieces från RiteAiden på hörnan från hotellet, kvittot på en kaffekopp från Zabar's för en dollar.
Jag måste helt enkelt ha känt att bara det faktum att jag efter åratals trånande slutligen och faktiskt befann mig i New York var skäl nog för skattelättnad.