Kungen & jag

Kungen fyller år och det är en prövelsens dag.
Man får inte gå på trottoaren utanför stadshuset, man får knappt cykla, det är flaggor överallt, turister med kameror och de där öppna, svagt leende ansiktena som direkt avslöjar en främling i stan, det är ridande poliser i håriga hjälmar, bussar som kryper fram.
Republikanismen är en lika traditionstyngd böjelse som dess motsats och idag fick den mer näring än på länge – det är en dag då man indignerat talar om sina »skattepengar«, en dag då man använder ordet »förlegat« för första och enda gången sedan man tvångsmässigt tittade på Året med kungafamiljen i december.
Hade inte mamma varit i Kina hade vi säkert pratat i telefon och vädrat vår gamla tanke om att man ska kunna lämna monarkin på samma sätt som man ska kunna lämna kyrkan. Sen ska någon i närheten säga emot med argumentet att man inte kan gå ur ett statsskick. Vi har gjort det så många gånger, vi kan det utantill vid det här laget.

När kungen fyllde 50 firade jag och min dåvarande bästis begivenheten med att lämna landet, en sistaminuten till Tunisien.
Där blev vi sextrakasserade och tagna för ryssar i en vecka, men det var ändå en bra resa, en jag minns nästan fotografiskt åtminstone.
På kungens födelsedag åkte (åkte?) vi dromedar i tre timmar och köpte en vattenpipa som inte fungerade. Vattenpipeförsäljaren blev fascinerad av min kompis pyttesmå händer, han höll fast dom efter att hon betalat, vände liksom handflatorna så att hans kompanjon också skulle se. Jag tappade omlottkjolen då jag gick till kiosken och köpte cigaretter (starka, kraftiga, blå text på vit botten, nästan orökbara) och den blåste några meter, jag fick springa efter den. Very nice! skrek kioskinnehavaren och jag fann mig inte alls, det gör jag aldrig i såna lägen, jag bara rodnar och flinar dumt.
På kvällarna drack vi sprit ur tandborstglasen på hotellrummet eftersom vi inte vågade gå därifrån, och vi kollade på en tysk musiktevekanal där de spelade en video med två farbröder och ett gäng toksminkade brudar och transor som dansade, om och om och om igen, vi kunde inte sluta titta, det var vidrigt och magiskt på en och samma gång. »Vi måste passa på, det här kommer vi aldrig att få se hemma« sade hon.
Heeeeeeeey, Macarena.