Stålar, stålplattor, en plats i solen

Det här vädret är förödande för min arbetsmoral, jag vill sitta på balkongen hela tiden. Det funkar så länge jag bara behöver läsa men jag kan inte sitta där och skriva. Eller jo det kan jag nog, men jag tror inte den satans AirPort-stationen når ut dit.
Jag tror seriöst att jag har nån sorts stålplattor i skallen, som Sammy Davis, eller elektromagnetiska fält i kroppen eftersom all teknik förr eller senare vänder sig emot mig. Oftast förr. Min iPod hatar mig, min dator hamnar i panic cpu-läge ungefär var femte gång jag slår på den ("panic" kan aldrig vara bra), AirPorten klarar av ett avstånd mellan sig själv och dator på ungefär tre meter, sen blir Melittafiltret i menyraden tomt.
Just nu har även mailen lagt av, badbollen snurrar frenetiskt i fönstret, men det enda jag väntar på är ett mail där en redaktör ska utveckla påståendet att en text jag skrivit saknar en dimension, så det är verkligen ingen brådska.
Jag kanske borde köpa en bärbar PC innan allt går sönder men det har jag inte råd med just nu eftersom ingen av mina otherwise trevliga uppdragsgivare betalat mina fakturor i tid den här gången. Och hota med inkasso vågar jag inte, då kanske man inte får fler jobb. Jag har apropå jobb insett att jag kommer att ha två veckors semester i sommar. Två veckor! Som en amerikan! Jag ska jobba i Malmö fem veckor och hade nån klen förhoppning om att kunna vara ledig en vecka innan vi åker på vår efterlängtade och monetärt kännbara badsemester, men det ser inte ut att kunna hända, om jag inte utvecklar ett slags Linda Skugge-effektivitet vill säga.
Apropå jobb så fick jag förresten vatten på min lyxproletärkvarn idag när Journalisten kom, det numret där de redovisar chefslöner. Den enda mediachef som tjänar lika dåligt som en normalhårt arbetande genomsnittsfrilansare som jag var hon som var chefredaktör för Scouttidningen.
Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här, egentligen är jag ju nöjd, jag måste vara nöjd helt enkelt. Jag fick mail från en gammal vän som var postat 07.40 på morgonen häromdan och fattar inte hur det nånsin skulle kunna hända, att jag sitter påklädd och fixad och frukosterad på ett jobb och skickar mail innan åtta på morgonen, och eftersom vår kollektiva definition på ett verkligt avundsvärt jobb fortfarande verkar vara ett där man inte behöver gå upp innan sju så ska vi som inte behöver det bara vara väldigt, väldigt tacksamma.
Min kille brukar alltid säga "du har det så bra" på vilket jag alltid svarar "jag har det bra, du tjänar bra". Jag vet inte vad man ska jobba med, eller som, för att få båda. Efter en titt i Journalisten kan man konstatera att man troligtvis bör börja med att bli man. Eller börja med reklam istället, där tillämpar dom timtaxa.