Gamla saker, gamla vänner

Idag älskar jag Stockholm för jag använde äntligen återvinningsbåten. (Det här är ännu ett tillfälle då man skulle kunna säga nåt om skattepengar. Jag ska motstå frestelsen.) Återvinningsbåten är en båt, eller pråm, som cruisar runt längs kajer inne i stan och tar hand om sånt skräp som man inte kan kasta i grovsoprum eller som man inte ens har något grovsoprum att kasta det i. Idag låg båten på Norr Mälarstrand och jag & min bästis Anna tog vårt avpolletterade soffbord från sin tillfälliga viloplats på balkongen och bar iväg och lämnade det bland andra oälskade eller sönderälskade eller bara felköpta möbler i en stor container. Jag vinkade och sade hejdå, det är en grej jag tagit med mig sen jag var liten, att tvångsmässigt måsta säga hejdå åt saker som inte får vara med längre – ett spagettistrå som råkat hamna i vasken istället för durkslaget, ett ensamt majskorn kvar i burken, en liten klen tulpanstjälk som råkat klippas av ihop med övertaliga blad, huset i Laholm när jag åkte därifrån för sista gången. Jag vet att det låter så konstruerat vuxengulligt att man skulle kunna tro att jag hittat på det, men det är den enda gulliga vana jag har och en jag tydligen kommer att behålla.

Jag älskade att ha Anna här också. Hon bor i Helsingborg och vi ses förhållandevis ofta, men vi har inte setts bara vi två på flera år, det har liksom inte blivit så. Sist var på hennes bröllop och enda tillfället på kvällen som bara hon och jag pratade var det om hur hon skulle lyckas gå på toa utan att få en massa kiss på brudklänningens kjol. Jag hade inget svar på det eftersom jag aldrig haft på mig en massa tyll. Nu satt vi på balkongen med stormlykta och filtar och åt Nigella-chili med massor av gräddfil och guaca, drack oss småfulla på nån övervintrad vinflaska som drogs fram från sin hylla med damm på folien, fes, pratade om vilka vi var innan vi blev de vi är, kollade på och somnade ifrån »The 40 year old virgin«. Idag gick vi in och ut ur butiker, kom ut med en ljusstake här, nåt kuddfodral där, vi åt capricciosa och drack mellanöl och blev lite salongis på pizzerian i hörnan Fridhemsgatan/Fleminggatan. Jag kom på att jag nästan aldrig umgås på det sättet längre, det planlösa i att bara låta dagen flyta fram och följa med, att ha tid och inte behöva boka den, bryta upp och nej-nu-måste-jag-gå-hem-och-jobba, samtalsämnena och hur vi rör oss kring dem, förutsättningen att vi känt varann sen vi var fyra och fortfarande gillar varandra, fortfarande har saker att berätta.
Det är en numera alldeles speciell sorts vänskap som jag ändå skattar ännu högre än jag saknar den, just för att jag vet att det inte varit samma sak, samma sällsamhet, om hon funnits här.