Samtidigt i Lund: en historia om förr

Man har nog närmat sig något slags äkta vuxenhet när man tänker på sånt som hände för mer än tio år sen och ryser lite åt hur det var och att man faktiskt var vuxen redan då, om än bara i körkortsbemärkelse, att man betraktar sitt gamla jag som någon sorts småsyskon man vill prata med och prata om, någon som ännu inte vet att räddningen eller vad man ska kalla det kommer att komma. Jag tänker på det när jag läser i Sydsvenskan att det är dags för det här, på det jag länge raljerande brukade beskriva som »årtiondets antiklimax« för de som orkade höra på. Fast jag förstår egentligen inte varför jag satte sån tilltro till just karnevalen, jag som skyggt höll mig till mina små kretsar av införstådda utanförstående, som var godtroget positiv till det klassiska studentlivet i ungefär fem timmar och uttryckte detta genom att försöka jobba på en nation bara för att få magknip av den hurtiga lagandan och den shotfärgade fulspriten och den där kavlauppärmarna-menatliteten som alltid innebar att man skulle snapsa till fyra på morgonen och sitta med benen brett isär i nån muggig källarlokal. Jag kommer ihåg att alla andra i min grupp betraktade nationsjobbande som en karriärmöjlighet, att det skulle »se bra ut i CV:t«. Jag blev inte kompis med nån av dom fastän det egentligen bara var därför jag gått dit, för det var ju så det påstods fungera, och jag jobbade aldrig mer på nationen.

Ändå inbillade jag mig att de fyra karnevalsdagarna skulle innebära något liksom magiskt, ett ständigt, stojigt vinrus längs kullerstensgränder, någon kille med axellångt hår som jag skulle falla in ett sånt där flirtigt förtjust samtal med, trots att jag aldrig varit förmögen till det förut, främlingar, lättsinne. Jag och min kompis peppade och preppade tappert med så många flaskor Old Tower och Blue Nun vi kunde bära hem, vi köpte sportflaskor att hälla det i så att man skulle kunna ta in det på festområdet i Lundagård där det i min minnesbild stod typ löspenisar och alfer i papier maché under varenda ek eller bok eller vad det nu är som växer i Lundagård, vi köpte biljetter till de bästa konserterna som på den tiden alltid var på Lunds nation, det var Eggstone och diverse jeansjackeindie och Agurk Players som min kompis ville se och som jag ändå följde med på, lite överseende för att jag visste att de ansågs töntiga på gränsen till fusion.

Konserten var skitdålig och jag tappade plånboken inne på innergården där konserten var, jag kommer ihåg att jag vacklade omkring i ett vinsurt töcken, inte alls nåt rus, och frågade om nån sett den, försökte hitta en »ansvarig«, klämde mig ursäktande fram mellan par i parkas och doc martens, fick till sist tag på den fast jag minns inte hur, jag frös i min för sina indietjejskvaliteter strategiskt valda UFF-jacka och den buteljgröna »partyskjorta« jag rönt vissa framgångar med på den enda tentafest där jag blivit uppchattad av just en kille i axellångt hår, och en annan gång utanför nån annan nation där en blond libertin höll mig i handen och pratade filosofi. Jag tror det var dom jag letade efter och nånstans i nåt Agurk Players-medley förstod jag att jag nog inte skulle bli hittad ikväll heller. Jag och min kompis stod håglöst tryckta intill varann, vi ville delta men visste liksom inte hur, vinet i sportflaskan hjälpte inte ett dugg men vi drack det som om det vore medicin.

Sen gick vi till Mejeriet, jag rapade ännu mer surt vin, linserna kliade, min vita foundation började flagna. Där var den ene, han var i sällskap med bland annat den sortens tjej som på nittiotalet kallades för hallonbröst, kort mörkt hår och ekorrögon, hon klädde i doc martens, hon hade antagligen en Blur-tröja över sina späda armar. Vi ställde oss i andra hörnet, det var nästan ingen där men vi försökte se ut som om vi har roligt, som om vi var jätteglada, hade jättekul, vi tittade inte ens på dom, vi körde hela Ebba von Sydow-repertoaren mer än ett decennium innan den fanns, som fnissande bufflar. De sket i oss och gick. Jag cyklade hem, full, besvikelsen som en tegelsten i mellangärdet, tjock i svalget av all råkall majluft, i Lundagård gick de runt i lakan och drack flasköl och sjöng, skrålade. Jag insåg, just där och just då, att jag aldrig skulle bli en sån som det uppstår spontana fester kring, en sån som inbjuder till samtal från såna som inte känner mig, en kul tjej, en sån som kan spåra ur och ändå är charmig och liksom härlig. När jag vaknade på morgonen åt jag upp en hel rulle Göteborgskex Chocolate Chip Cookies, de var nylanserade och jag åt dem maniskt den våren, chokladchipsen fastnade i gommen och jag svalde ner dem med te. Sen grät jag ett tag, den där sortens utmattade alkoholgråt det liksom var obligatoriskt att hänge sig åt nån gång i månaden på den tiden, jag hatade hallonbröstet och den jävla svekfulla karnevalen och bristen på någon sorts personlighet jag aldrig haft, en som jag ännu inte lärt mig argumentera bort behovet av.

När jag flög från Kristianstad till Stockholm häromdan läste jag Norra Skåne. Två systrar från Hässleholm på mittuppslaget, en doktor och en civilingenjör, som jobbat sextio timmar i veckan hela våren som karnevalsaktiva, »för att inte vara med i karnevalen finns inte«. Leende ansikten, uppbyggliga ord om volontärarbete och gemenskap och kamratskap. Jag blev inte arg tror jag, varför skulle jag?, men jag har tänkt på det ända sen dess.