En mycket liten historia om stövlar och perfekta ögonblick

Idag gick blixtlåset i mina nya kängor sönder, och det tar en vecka att få dom lagade. Jag och stövelblixtlås är lite som jag och trådlöst internet, dom har en egen vilja, jag kan inget göra mer än vänta, hoppas på en dag till, eller en halvtimme.
Just stövelblixtlås som kackar ur är historien om mitt liv, lite iallafall. Sist det hände hade jag för hittills enda gången i mitt liv hittat ett par perfekta stövlar med lagom låg och stadig klack, med rund tå, med lagom tajt skaft. Dom hängde med en enda välsignad dag innan blixtlåset fastnade nånstans vid ankelknölen och åkte in till skomakaren. Det störde mig ofantligt, eftersom jag kände mig snygg på det där fläckfria sättet jag nästan aldrig gör annars, utan damm på kappan, med bra bena. Och för att jag just då verkligen behövde dom.
Det här var tidigt i januari, det var andra gången vi sågs och den första på kvällstid, och alla krogar var stängda eftersom det var trettondagsafton. Undermedvetet hade vi nog förlagt träffen dit eftersom vi då, helt utan ängsliga svepskäl, skulle kunna hålla till hemma istället. Vi satt först i en skitliten etta bakom Hotell Oden, kokplattor i en garderob, svart takfläkt, ett fönster. Vi kan ha druckit vit glögg, kall, eller något annat alkoholhaltigt av den där sorten som aldrig går åt och som åker fram i mer eller mindre desperata lägen. Det här var inget desperat läge, men det tarvade alkohol. Vi kom på att vi nog skulle åka hem till mig istället och då åkte de ängsliga svepskälen fram ur påsen ändå: jaaaa så kan du se hur jag har det, jooo jag har nog vin hemma, har du varit på Hornstull?
Jag kommer ihåg när vi sprang över mörka frostkalla Odenplan, mot fyrans buss, sådär surrigt förväntansfullt tipsy, och jag var obeskrivligt lycklig. Jag minns det. Men jag minns också de fula reservstövlarna jag hade på mig, de uttöjda, säckiga, utslitna, vida, uttrampat bredfotade, allvädersliknande, dom klafsade runt vaderna. Jag minns att jag sneglade ner på dom medan vi sprang mot dörrarna. Han såg dom nog inte och det var inte det som var grejen heller, men jag kommer ihåg känslan av att ha ett perfekt ögonblick bara precis bortanför mitt grepp, och jag kommer ihåg att jag kände mig löjlig som tillät ett par stövlar att störa det.
Dagen efter klafsade jag runt Söder, bredvid honom, ingen mössa, vinddraget rakt in mellan knapparna, handlederna och örsnibbarna blev så kalla att jag tappade känseln. Vi åkte på skridskogungan i Vitabergsparken. Vi stod utanför Liljeholmsbadet och tittade på isen. Enda stället som var öppet för middag var Hard Rock Café, jag minns att vi pratade om coleslaw och jag vet precis var vi satt. Vi tinade upp igen, han och jag och mina fula stövlar. Det är sju år sen i januari. Det här har ingen sensmoral, ingen alls, inte ens en poäng, jag sluter inga cirklar. Men jag kommer inte ihåg ens en enda av gångerna efteråt då jag hade på mig de fläckfria stövlarna.