Orp (Sjung Halleluja)

Och vet ni vad jaaaag har gjort idag då? Jag har lyssnat på nya Orup. Orpan, som vi sa på nittiotalet. (Förlåt. Förlåt.)
Skivan är inte lika popkrispigt perfekt som »Stockholm & andra ställen« och den rosa med gummistövlarna – den med »Vid min faders grav« – men PSB-titeln – »Faktiskt« – är fantastisk. Enkla ordtricks biter gärna på mig. Och det låter ju som Orpan, vilket alltid – alltid – varit gott nog för mig. Till och med när han lät som Anders Glenmark. Jag sitter här och känner att jag kanske borde urskulda mig lite, kanske försöka konstruera en slags rolig twist på det faktum att jag lyssnat på Orpan, men jag kommer inte på någon (jag har dessutom redan dragit den där storyn om när jag åkte bil med Orup och han tipsade om Sophiahemmets abortmottagning och det är den enda roliga Orupstory jag har, jag är för övrigt inte typen som drar till mig så många roliga storys). Jag läste helt enkelt Markus Larssons recension i Aftonbladet och så ville jag lyssna. Markus Larsson tycker för övrigt ganska ofta vad jag tror att jag skulle ha tyckt om jag fortfarande recenserat, och han har ett tonläge jag tycker om – en klar, behaglig korsbefruktning av mainstream och snobbigt och snällt och skarpt. Han lider desstom inte ett dugg av den utbredda recensentåkomman som jag på ett oinspirerat vis tänker kalla nuförsökerjagvarasmart-sjukan, och det är en skrivstil jag kommit att uppskatta mer och mer. (Därmed inte sagt att jag saknar Måns Ivarsson.)

Annars hade jag på ett fullständigt samhällsonyttigt sätt tänkt använda delar av den här dagen till att skriva den där långa cheesecaketexten som jag tänkt skriva i flera år, men jag sitter med en artikelöversättning och måste därför arbeta och inte lägga ut texten om till exempel mötet mellan salt philly och bittersöt choklad, eller när jag äntligen slutade få möhipperysningar av ordkombinationen. Jag ber att få återkomma när jag är klar och dragit på mig Nigella-koftan.