Kungen & jag

Kungen fyller år och det är en prövelsens dag.
Man får inte gå på trottoaren utanför stadshuset, man får knappt cykla, det är flaggor överallt, turister med kameror och de där öppna, svagt leende ansiktena som direkt avslöjar en främling i stan, det är ridande poliser i håriga hjälmar, bussar som kryper fram.
Republikanismen är en lika traditionstyngd böjelse som dess motsats och idag fick den mer näring än på länge – det är en dag då man indignerat talar om sina »skattepengar«, en dag då man använder ordet »förlegat« för första och enda gången sedan man tvångsmässigt tittade på Året med kungafamiljen i december.
Hade inte mamma varit i Kina hade vi säkert pratat i telefon och vädrat vår gamla tanke om att man ska kunna lämna monarkin på samma sätt som man ska kunna lämna kyrkan. Sen ska någon i närheten säga emot med argumentet att man inte kan gå ur ett statsskick. Vi har gjort det så många gånger, vi kan det utantill vid det här laget.

När kungen fyllde 50 firade jag och min dåvarande bästis begivenheten med att lämna landet, en sistaminuten till Tunisien.
Där blev vi sextrakasserade och tagna för ryssar i en vecka, men det var ändå en bra resa, en jag minns nästan fotografiskt åtminstone.
På kungens födelsedag åkte (åkte?) vi dromedar i tre timmar och köpte en vattenpipa som inte fungerade. Vattenpipeförsäljaren blev fascinerad av min kompis pyttesmå händer, han höll fast dom efter att hon betalat, vände liksom handflatorna så att hans kompanjon också skulle se. Jag tappade omlottkjolen då jag gick till kiosken och köpte cigaretter (starka, kraftiga, blå text på vit botten, nästan orökbara) och den blåste några meter, jag fick springa efter den. Very nice! skrek kioskinnehavaren och jag fann mig inte alls, det gör jag aldrig i såna lägen, jag bara rodnar och flinar dumt.
På kvällarna drack vi sprit ur tandborstglasen på hotellrummet eftersom vi inte vågade gå därifrån, och vi kollade på en tysk musiktevekanal där de spelade en video med två farbröder och ett gäng toksminkade brudar och transor som dansade, om och om och om igen, vi kunde inte sluta titta, det var vidrigt och magiskt på en och samma gång. »Vi måste passa på, det här kommer vi aldrig att få se hemma« sade hon.
Heeeeeeeey, Macarena.

La Magnus!

Det är säkert inte kosher, men jag tycker Magnus Carlssons melodifestivalenlåt är svinbra.
Rougeappliceringen bör dock ifrågasättas. The apple of the cheek Magnus, the apple!

Skivrecensioner, musikpolitik och så lite ångest

...det här är ingen ursäkt, ingen teckning i svart, det är mitt sätt att säga tack för det som vart...

_{(Jag har fått sura kommentarer förr om att jag inte ska skriva något om min tid på tidningarna Pop och Bibel, så ni som av olika skäl misstycker kan väl bara helt enkelt skita i att läsa det här, okej?)}

Stoffe skriver såhär till mig:
»kom igen anna. kan du inte skriva mer om musik? det finns många som saknar dina visdomsord om nya skivsläpp efter pop-tiden. shit anna, lif´s hard and you ain´t making it easyer on me. äh...bara skoja. men snälla, mer musik.«

Och på »Annika Flynners« blogg (citationstecknen eftersom jag vet att original-Annika Flynner är en, well, annan Annika) använder man Stora Fina Ord om att jag en gång var någon sorts pionjär inom musikjournalistik, antitesen till män som gillade Mogwai och Lambchop. Underförstått att jag borde skriva mer om musik. Eller skriva om musik, punkt.

Jag tänker börja med att säga detta: jag är djupt, genuint och innerligt rörd och glad över att en del av er tydligen läste mig så mycket, brydde er så mycket, fortfarande bryr er efter alla dessa år, trots att jag befann mig i ett sammanhang där andra namn vida överglänste och fortfarande överglänser mitt i fråga om beundran, publicitet och auktoritet. Och jag har fått frågan ganska många gånger, varför jag slutade skriva om musik och när jag försöker formulera ett svar får jag alltid och obönhörligen lite ont i magen. Jag ogillar överanvändande av ord som ångest eller panik, men jag får något åtminstone besläktat med ångest av att prata musik på de där gamla tidningen Pop-premisserna. Det händer fortfarande att jag stöter på folk på fester som vill diskutera en text jag skrev om R.Kelly och Sparkle, eller börjar be mig om listor över 2000-talets bästa soulalbum. Varenda gång så ler jag, svarar något avledande och går iväg och hämtar en drink eller på toa. Jag är tacksam och stolt, utan de där åren hade jag aldrig hamnat där jag är, det var inte ens meningen att jag skulle ägna mig åt att skriva, men ibland och i vissa sammanhang är det ett bagage jag önskar att jag slapp. Jag har varit på middagar där kvällens stora samtalsämnen har varit Modernistas Feber-samlingar eller vad R.Kelly egentligen menar med »Step in the name of love« och så pekar någon på mig och säger »R&B-Anna! Du vet väl sånt?« och det enda som är värre än det kvävda mumlet ur min mun är besvikelsen i deras ögon. Kanske är det här någonstans det bottnar – min känsla av att musikkritik var en ständig tävling i referenser, vikten av att ha en smartare vinkel än alla andra, känslan av att jag primärt skrev för mina kollegor och inte för de som skulle köpa skivorna, rädslan för att inte hålla måttet. Jag kommer ihåg en kollegas kommentar då jag ärligt svarade på frågan vad jag skulle ge en Eric Gadd-skiva i betyg, jag minns inte vad den heter men den kom 1997 och jag hade fortfarande inte funnit mig tillrätta i varken stan eller kontorsjargongen. »En sjua? Till en tråkig svensk vindrickarplatta? (tystnad) Jaaaa, det är rätt coolt.« Jag lyckades nog aldrig frigöra mig från det där, pressen att vara så jävla originell, att tycka om inte tvärtemot så åtminstone vrida det några grader till höger eller vänster från hur alla andra gillade det.

Det var trots allt också roligt ett tag, ganska länge rentav, underbart roligt och jag lärde mig så mycket, galet mycket. Jag minns hur jag satt och lyssnade och skrev dagarna i ända, jag lämnade texterna flera dagar innan deadline, inte för att de var särskilt bra eller skarpa just då, men herregud så kul det var. Och jag kommer ihåg hur mitt hjärta bultade och svällde av den där märkligt dubbla upplevelsen av indignation, vrede och samtidigt känslan att jag ändå fattat mer än de andra det året då tidningen Pop valt Black Grape som årets album och skitit i D'Angelos »Brown Sugar«. Året därpå sket de lika flagrant i Maxwell's »Urban Hang Suite«. Senare, när jag var modig nog att fråga såna saker, så frågade jag varför. »Äh, vi fattade nog inte riktigt dom plattorna« svarade dom. Med andra ord, jag gjorde nog faktiskt nån sorts insats, fyllde nåt fack som dittills gapat tomt. Jag kommer ihåg när Kjell ringde upp mig och bubblade av förtjusning för att jag gett Boyz II Men en 8:a i betyg, för att jag vågat. Det ser kokett och idiotiskt ut att skriva en sån sak nu, 10 år senare, men det VAR nog modigt då. Jag blev föremål för en diskussion på killarsomälskarmusik-sajten Bomben där någon använde det som ett argument för att placera mig sist i en ranking de gjort över »kvinnliga musikskribenter«: »Hon ger Backstreet Boys en 8 i betyg, det säger väl allt om henne«. Efter att pisksnärten över att ha placerats sist släppt funderade jag på att skriva och påpeka för dom att det inte var Backstreet Boys utan Boyz II Men, men där och på den tiden hade det inte gjort nån skillnad alls (och faktum är att jag ju alltid varit ohyggligt svag för Backstreet Boys också).

Nu låter det som om det enda skälet till att jag skrev om musik var för att jag, ett kort ögonblick, var ganska ensam om att gilla det jag gjorde, åtminstone bland oss som skrev om musik på den tiden, att det bara handlade om att få vara kärringen mot strömmen. Så enkelt var det nog inte, men när leden plötsligt slöts kring soulen nån gång 1999, när alla på given signal grät till Leroy Burgess och gick ner på knä till R:et var det nåt som liksom...ja jag vet inte. Hur hade alla hamnat här helt plötsligt? (Det är klart att det inte var alla och det är klart att det säger nåt om storleken på min värld, men ändå.) I samma veva träffade jag äntligen min pojkvän också, och behovet av att få gråta och stirra i fjärran till »No Happy Holidays« reducerades på några månader till närapå noll och intet. Skrivandet handlade nog – för min del åtminstone – i hög grad om det också, om musikens oerhörda förmåga att trösta mig och stärka mig och hjälpa mig, och jag vet att både det och det som kommer efter nästa kommatecken låter som just de värsta sortens soulklyschor man till varje pris bör undvika, men alla de där skivorna och rösterna och texterna, (å gud alla dessa texter), var under en period nästan det viktigaste jag hade, näst efter cigaretterna (jag har slutat med dom också) och telefonen.

Jag tänker på en grej som min gamla kollega Stefania skrev i en av sina sällsynta texter, den i Lollipoptidningen 1995 eller om det var 1996, om att gå på konserter: hur mycket tid hon tillbringat där, hur många cigg hon rökt och timmar hon uthärdat, hur skönt det vore om nån kom fram och knackade henne på axeln och sade att »du, det är okej, du får gå hem nu«. Det kom aldrig nån och knackade mig på axeln men hösten 1999 så måste jag ha knackat själv, för då tog det – med undantag för tre panikframkallande texter för tidningen Sonic ett år senare – slut. Jag vet inte om jag kommer att börja igen, jag skulle vilja, men så fort jag försöker slutar det med fingret på delete-tangenten. Tanken var försvisso att jag skulle använda bloggforumet till att skriva lite om musik också, men det finns så många bloggar som redan skriver så skoningslöst rätt, smart och spetsigt om musik – tänk bara vilken kollektiv petit mort som gick genom blogg-Sverige då LAFS-bloggen kallade Robyn för »sushivänster« – och jag vet fan inte om jag orkar tävla med det där, om jag ens kan. För samtidigt som jag sitter här vid min surrande dator, lyssnar på »If you were there« med Isley Brothers för fjortonde gången på raken och tänker att näst efter äkta kärlek och falsk champagne finns fortfarande inget jag blir lyckligare av än en bra låt, så är jag alltjämt inte övertygad om att det räcker. Inte på långa vägar.

Bondromantik

Det går ett program på BBC Food som heter »Heaven's Kitchen« som skildrar ett gift par som bygger om en skabbig shepherd'spie-pub till en riktigt bra krog, »big plates with truly wonderful food«.
Jag har inte riktigt kollat förut men idag fastnade jag en stund. Mannen var ute och jagade en riktigt bra lammuppfödare och fann en, han gick runt i trånga, grönlöviga skogsplättar och plockade soppar som sedan hamnade i en »truly decadent risotto«. Frun åkte runt på bakluckeloppisar och jagade tavlor och inredning. Det hela äger rum i närmast parodiskt frodig engelsk landsbygd, den där sorten jag trodde man måste vara svårt ansatt av anglofili för att falla för, men jag blev lika absorberad som jag numera bara brukar bli av teveprogram med prefixet »Förlossning«.
Jag är plågsamt medveten om vilken cityskada det där är, att drömma om något konkret, om »skit under naglarna«, frisk luft och djup trygg sömn, om ett jobb som inte börjar som en konstruerad tanke i skallen och i bästa fall slutar på en skärm, om platser som heter något med »Shrop« eller »shire«, men jag kan inte hjälpa det, jag tänker inte ens försöka kväsa den. Just nu skulle jag inget högre önska än ett par gummistövlar, en höghjulad bil med en död kalkon på flaket, en dröm, några schyssta recept.

Sånt man drack – en liten serie

1995 drack vi Guntrum Riesling hela tiden.
Jag undrar varför – var det för att det var billigt, lätt att uttala, fanns det på alla systembolag? Det är möjligt att det varit gott om det hållit de påbjudna tio graderna men när gjorde det någonsin det?
Vissa tyckte den glasbruksblå flaskan var snygg och rev etiketten av den och ställde i fönsterkarmen. Ibland med en nerstucken gerbera fast oftast utan. Jag tyckte också den var snygg men ett par nyblivna kompisar som var skarpare än jag hade för vana att skoningslöst raljera över just tjejer som inredde med Guntrum Riesling-flaskor.
Jag sade aldrig någonting, men strax därefter gick jag över till söt martini.

Dags att janivet

Jag kom på att jag måste deklarera eller så var det kanske så att jag slutade förtränga det. Jag är den enda jag känner med F-skattsedel som inte håller mig med revisor eller annan människa som talar om för mig att jag måste hålla ordning på mina papper. När jag deklarerar inser jag hur löjeväckande politiskt förutsägbar jag är eftersom jag alltid säger att jag nog ska börja rösta borgerligt när jag deklarerar (som om borgarna skulle få mig att bättre förstå skillnaden mellan intäkt och inkomst eller varför hemmakontorsavdraget inte ska stå i samma ruta som de andra avdragen). Att deklarera är på så vis samma sak som att titta på en Ken Loach-film. Fast tvärtom.

Vårskor och ribs och vad man faktiskt vill ha ut av ett restaurangbesök

Ett trist besked i den petimetra skalan: Scholls Party Feet – trampdynekuddar som utlovar möjligheter till både shopping och party (ja, just så) utan fotont – funkar inte. Jag klädde mig vårfin i svarta flapper-sandaler idag och gick runt hela stan, bitvis skjutandes barnvagn, i förhoppningen om att kuddarna skulle göra det lika bekvämt som om jag haft de vita Reebok-färjorna man ser ut som en amerikansk turist i, men det började ömma redan utanför Cityterminalen. Utanför NK dök jag rakt i famnen på en gammal klasskamrat och efter mobilnummerbyte och gudvaddetvarkulattsedigvimåsteförsökasesisommar fick jag springa, formligen älga, ifatt resten av sällskapet, och där tror jag kuddarna tackade för sig och fes ihop till intet mer än tjock gladpack under fotsulan. Jag tänker inte förneka att klackarna och klänningen i kombination med löpningen blev ett Carrie-moment av rang, och såna tycker jag om att ha även om det säkert är ooriginellt, men framme vid promenadmålet Ho's kändes det som om någon gått loss på undersidan av fötterna med en potatisskalare.

Inget kunde dock lägga sordin på glädjen över att få in ett fat fulländade ribs i starksyrlig Pekingsås med chilifröna som ett snöfall i den röda såsen. Det är det närmaste man samtidigt kan komma uppåttjack och koma i matform och det kostar bara en dryg hundring. (Min svägerska doftade dessutom av sin nyinköpa Blush-parfym och den lade sig som ett extra, skimrande ackord ovanpå och inuti kopparna med jasminte.)
Jag älskar Ho's, trots att den ligger vid Hornstull höll jag på att säga, men Hornstull och jag har slutit fred med varann, vi är numera som ebonyt och ivoryt. Jag tror faktiskt att det är den enda restaurang jag genuint skulle sörja om den stängde och det är den enda krog jag kan komma på där man kan äta sig dårmätt på bara en rätt utan att känna härdat-fett-äckel efteråt. Den, och Palmyra Kebab i Årsta, som jag saknar lika mycket som jag inte saknar buss 162 till Gullmarsplan och huskokot på våningen under oss. Och Lilla Capri! Krogar där man skummar saker och presenterar (just presenterar) rätterna med »och här har vi en liten blablabla« är som designerhotell. Det är kul att de finns, men jag behöver dem inte.

Not confessions of a teenage drama queen

Jag hade inne en recension av svenska utgåvan av Curtis Sittenfelds »Prep« igår. Läs den, även du som trott att du aldrig vill läsa en enda gymnasieskildring till i hela ditt liv.
Vi som gick igenom de där åren utan att tillhöra de tydligt utmejslade karaktärerna, vi som varken mådde dåligt eller särskilt bra, vi som inte var osynliga fast inte direkt motsatsen heller, vi som inte hunnit lägga oss till med särintressen eller bli politiskt pikanta.
Det där är vår bok, vi som var de känslomässiga medelmåttorna, vi som, utan att vi nånsin pratade om det eller ens tänkte på det, ändå fattade att allt – att vi – skulle bli mycket bättre, roligare och farligare efteråt.

För pannan man tar sig

Jag har egentligen svurit en helig ed med mig själv att inte, inte, inte ägna den här bloggen åt någon som helst form av medieri, men sen läste jag Viggo Cavlings dagbok på Resumés hemsida och trillade över följande meningar:

»Såg Brokeback Mountain i helgen. Tror faktiskt på allvar att det börjar bli coolt på riktigt att vara gay. Nu kan grabbar sätta på varandra utan att vara fjolliga töntar.«

Alltså, va? Va?

Mamma och tennisoraklet

Nu har jag tokskrivittokskrivittokskrivit i ett dygn, jag måste ut ur lägenheten nu, cykel, frisk luft, rosor på kinderna, naturligt ljus. Sen ska jag gå på teater i tjänsten. 4 timmar Stadsteatern, ikväll. 4 timmar! Så sent har jag aldrig ensam strukit runt kring plattan och ja, det skrämmer mig mer än jag vill erkänna. Jag får hitta ett gäng Kenzosjalar och pagefrisyrer att gömma mig bakom. Eller kasta mig på cykeln och jobba upp blodsmak. (Ibland önskar jag att jag inte var så rädd för allting.)
Jag drömde om pjäsen i natt, att jag var där med min mamma och att Björn Hellberg med kamrat högljutt bufflade sig in på bänkraden framför fem minuter efter att det börjat. Mamma reste sig, hon gick till hänsynslös attack, hon skrek, hon svingade sig över stolarna, hon örfilade upp. Sen vaknade jag.

Yta – innehåll: 1-0

Chokladkaka från Laima, Lettlands motsvarighet till Neuhaus ungefär. Inte så god, dessvärre, men den där palmen förlåter det mesta.

Riga!

Det blev ingen medeltidsmat på Rosengralz. Vi passerade förvisso krogentrén där en man i vinröda Bröderna Lejonhjärta-trikåer stod på vakt flera gånger, fast det var för att gå till Alus Seta intill, ett ställe man skulle kunna kalla för balt-etno om det inte låtit så konstigt. Där kostade ölen fem kronor och högtalarsystemet pumpade ut en ganska intressant form av syntetisk umpa-pumpa, eller rumpi-pumpi, vilket var det vanligast förekommande omkvädet (»hey, rumpi-pumpi!«). Rumpi-pumpin gjorde iallafall att man inte stod ut längre tid än det tog att dricka sin öl, vilket förmodligen var hela affärsidén. Inte förvånande är Riga ett populärt resmål för svensexor som tillsynes tillbringade dagarna och nätterna på träpanelade pubar med namn som Charles Dickens och MacShane och sen vällde ut vid femtiden på morgonen, marinerade i en fylleglädje så, well, primitiv att jag inte upplevt den sen midsomrarna i Mellbystrand för femton år sen, och vrålade oss ur sömnen i sängen på minimalisthotellet vi valt utan att veta att dess vita och liljeförsedda lobby låg mittemot just Charles Dickens. Eller om det var MacShane, jag minns inte.

Det är svårt att prata generaliserande om östeuropeiska resmål utan att låta som antingen en idiot eller misslyckad hobbyantropolog – alla som hört eller sagt »ja, det är ju ganska grått och tråkigt« räcker upp en hand – men jag kunde åtminstone konstatera att skillnaderna i stilkoder stämmer överens med mina, ja vi kan väl kalla det fördomar. Jag, min kille och alla de andra svenneturisterna gick runt i gympadojor av odefinierad retromodell, omönstrade jeans, kanske en mössa eller möjligen ett par solglasögon som accessoarer. Letterna, eller åtminstone tjejerna, körde bootcut, mönstrade bakfickor, smycken, tajt, dramatiska kappor, fantastiskt genomarbetade och långa frisyrer och, utan ett enda undantag, höga och smala klackar. Den utprintade guiden vi hämtat från DN:s reseavdelning stack ut hakan och kallade det vulgärt, jag tänker av en oändlig massa skäl passa mig väldigt noga för att göra detsamma. (Dessutom delar både svenskor och lettiskor en förtjusning för nya Britney-parfymen och dito Viktor & Rolf. Det var trångt trångt trångt längs diskarna på Stockmann.)





Annat vi såg: Ockupationsmuseet, en genuint skrämmande utställning om Lettlands pingpongande mellan olika förtryckare under 50 år, inhyst i en nästan lika genuint skrämmande byggnad, och sedan, på andra sidan floden Daugava, det groteska Sovjetmonumentet Segerparken där de letter som stred för Sovjetsidan mot tyskarna under åren 1941 till 1945 hedrades med soldatstatyer i King Kong-format. På vägen tillbaka till stan gick vi förbi en bowlinghall som frestade med »pankukis«, pannkakor alltså, det var första gången på flera timmar det kändes okej att skratta. Vi såg nya Sarah Jessica Parker-filmen Failure to Launch också, på biografen Forums på gallerigatan Coca-Cola Plaza (sant), men jag tror jag tänker förtränga det (å, Carrie, Carrie, Carrie).



Just det, sakerna vi åt: den bästa indiska maten någonsin på ett ställe som heter Sue's Indian Raja (och tror ni mig inte kan jag, eller ni, stödja er på det faktum att den varit med på Condé Nasts lista över Europas 100 bästa krogar, fast det visste vi inte när vi satt och nästan glädjekollapsade över Chicken Makhanin och salladen med mynta), en himmelskt salt och syrlig surkålssoppa på ölkaféet Nostalgiya, kanin och okra(!) i otippad smördegsfyrkant på Vincents som Gunilla tipsade om, den rökiga, röda köttsoppan solyanka, drajor och KGB-drinkar i skybaren på Hotel Reval, och avslutningsvis en omfattande köttfest på Steiku Haoss där servitrisen fick uppmana oss att beställa mindre mat (detta kallas numera Mäster Anders-skadan, kan förklara en annan gång) och där de spelade en liveskiva med Shania Twain omochomochomigen, vilket var mindre jobbigt än man skulle kunna tro. I hörnet satt en lettisk familj med två jävligt stökiga barn och när den bistre fadern efter en stunds extra intensivt skrikande – det involverade en gunghäst i päls – gav dem onda ögat bubblade det slutligen upp, det där man givetvis inte borde men bara måste få säga, att någon ser ut som om de är med i ryska maffian. Sen skämdes vi lite, betalade och gick och fyllde ryggsäckarna med billig vodka.

En småtaskig resegarderob & glad påsk!

Jag har just slängt ner saker i en resväska inför Riga och som vanligt konstaterat att jag inte äger några kläder lämpliga för potentiellt kalla storstadsvistelser överhuvudtaget. Eller jo, det gör jag, men inga jag direkt trivs i, vilket just nu skulle vara ett par riktigt decent jeans och dito gympadojor. Nu är jag blott halvdecent eftersom jeans och gymapdojor är det svåraste som finns att köpa. Däremot kom min förtidspensinerade svarta polotröja väl till pass, eftersom den polerade upp de småtråkiga jeansen och dito skorna till åtminstone någon sorts glans. (Höll på att skriva Carolyn Besette men jag känner mina begränsningar och ändrar det till, well, nåt annat. Dessutom är skorna fejkade 15-kronors Adidas från Kuala Lumpur). Jag är rädd att jag, så fort jag eventuellt börjar tjäna mer pengar, kommer att skaffa mig en tvättäkta klassisk garderob. Alla shoppingtips om att man inte ska köpa hem ännu en svart överdel är liksom skrivna för såna som jag, och är man en sån som jag så går det in genom ena ögat och ut genom det andra.

Tack Gunilla för Vincent-tipset förresten – businesslunchen erbjuder enligt hemsidan rätter ur sympatiska kokböcker av Two Fat Ladies, Rick Stein och Nigella Lawson. Sticky chocolate pudding (åååh) är nog precis vad en människa behöver efter en förnedringsflight med Ryanair.

Glad påsk och stay away from the hårdkokta äggen.

En fin bild, bara

Vilken karl! Vilken tröja! Vilken penna!

Slängkappor, korngryn, stenvalv

Jo, det lär finnas fräscha minimalistlounger och escabecherade havsaborrar i parti & minut i Riga, såklart, men vi ska gå på medeltidsrestaurang istället. (Ja, okej, skratta här). Där ska vi kanske äta det här:

Rabbit meet stewed with prunes and cedar nuts
This dihs was served to the wedding feast of Isabella of Bavaria.The wedding was gorgeous(14 th century)

Eller möjligen, om man var sugen på fisk, vilket man visserligen ytterst sällan är:

Pieces of carp prepared in spicy cognac and dill sauce
Constance, the sister of the King of France Louis, was very persistent toward the food served but this spicy fish could satisfy her requests (11th century)

Det här ska vi nog inte äta, däremot:

Baked pork tongue with cowberry sauce
Visigothic king of Spain Leovigild served this dish to Ansovald and Domigisel, King Chilperic's ambassadors (6th century)

Jag brukade få plastförpacka långa, böjda och gråmatta kotungor då jag sommarjobbade på Konsum. Det må ha varit gott nog åt Ansovald och Domigisel, men jag kom aldrig över det rent visuella äcklet. Att äta någon annans tunga känns lite som att äta någon annans naglar. Eller tänder.

Nu ska jag googla vidare om Riga.


ps. Jag vet ännu inte om jag ska göra reklam för mina avlönade texter här på min nya blogg, men innan jag fattat något principbeslut i den frågan kan jag berätta att jag hade en recension inne på Sydsvenskan Kultur i går, om någon är intresserad. Hot damn, jag måste lära mig göra länkar!

Söndag

Jag tillämpade den såkallade festmetoden på en middag hos min vän Annina igår – varannan vatten, varannan vin. Fungerade förstås utmärkt. Var så torrnykter i taxin hem att jag inte kom på något slagfärdigt, inte ens minsta lilla, att säga då taxichauffören började prata om Boney M med mig, men det får jag leva med. Någon del av mig inser det komiska i att benämna det just festmetoden, Alkoholkommittén-filmen har gått hur länge, en vecka?, men jag har ju alltid varit ett tacksamt offer för den typen av indoktrinering. Annina hade lagat lammstek och Jenny en tian som vi kom fram till är ett slags tomatiserad frittata. Själv hade jag rört ihop en misslyckad dessert – Nigellas chokladpots som ska bli som ett slags chokladpuddingens Rolls Royce men som under mina händer inte blev mer än dyr och tjock O'boy. I förrgår skulle vi laga hennes kastrullkokta brulée här hemma och det gick också åt helvete. Resultatet blev som slungad keso, ungefär. Vattenbad ska tydligen inte underskattas. Anna Björkman var också på middagen och berättade att hon har en ny blogg. Jag har inte lärt mig lägga in länkar, men den finns på Family Livings hemsida (Bonniers nya Bromma-ish familjemystidning). Om tidningen tänker jag inte uttala mig ännu men Anna är en boren bloggare.

Nu ska vi äta gulasch. Det ser väldigt, hmm, stadigt ut med all lök och all paprika, men med tanke på att vi åker till Riga i övermorgon är det nog lika bra att slå in på den stadigare vägen. Inte för att jag någonsin behövt en ursäkt för det förvisso, så jag ska egentligen inte skylla på Baltikum. Förlåt.

Namnet

Och Hellstonia heter den för att det är det är det enda roliga smeknamn jag nånsin haft. Om det är ett bra bloggnamn återstår att se, je ne suis pas tvärsäker om man säger så.
Nu ska jag gå och köpa spagetti.

Hejhej

Det här är min nya blogg!
När jag lärt mig alla tricks – det sägs till exempel vara enkelt att lägga ut bilder men jag vet inte det jag – återkommer jag med mer substansiella inlägg.