Veckorevyn nr 6, 1985

Something for the weekend

Idag har jag varit i Djursholm! Ren nyfikenhetsvisit – trots tio år i Stockholm har jag aldrig vandrat längs Danderyd kommuns Sveaväg, aldrig ätit glass i Germaniaviken (sic), aldrig skrattat åt det faktum att Djursholm torg – precis som alla upscale-förorter tydligen – hyser ett Gateau (Stureplansfiket med de utsökta semlorna alltså), aldrig undrat om alla vidsträckta offentliga gräsmattor har hamnat där för att det BMW-burna folket ska ha nånstans att valla sina hästar. Jag kände –förstås – ett kliande klasshat samtidigt som jag – minst lika förstås – tyckte det var vaaansinnigt trevligt att alla nickade så småstadsmysigt åt varann, det har jag inte hållit på med sen jag var ute med min hund i Laholm.

Jag känner mig iallafall lite mindre blå nu, en alldeles naturlig effekt av de Gamla Moderaternas nischade valskyltar om att "nu sänker vi skatterna i Danderyd" och "man ska inte behöva ha dubbla lås på dörren för att sova tryggt om natten". Medelklassförakt är en säker kulturkarriärväg numera men överklassvrede faller sig liksom betydligt mer naturligt – säg vad ni vill men en 10-miljonersvilla är mer provocerande än en DN-prenumeration och en tygkasse från Marimekko.



Apropå de besuttna samhällsklasserna så har jag en text om sminktrender i Svenska Dagbladets K-bilaga idag. Första gången, ja inte om smink obviously, men första gången i Svenskan. Inget politiskt, inget kåserande, inget personligt, bara en spikrakt rapporterande sak om lyxbeigt, rött, Kevyn Aucoin och skimmer. Men ändå. Det känns fint.

_{Uppdatering & information:
En person mailade och påpekade att någon som bor i hyresrätt i Haninge-Brandbergen nog ser på nedre Kungsholmen på samma sätt som jag ser på Djursholm. Ja, alldeles säkert. Och ett svar på ett annat mail jag fick: nix, jag kommer inte att slå på kommentarsfunktionen igen. Jag trivs mycket bättre såhär.}

But why?

Alla bloggers verkar alldeles gräddiga i byxorna över TV-serien Studio 60. Aaron Sorkin blablabla, Vita huset blablablablaaaa. Inte för att vara sån och inte för att döma ut varken serien på förhand eller alla föralldel välfångade skärmdumpar eller vad det nu är för nåt på Matthew Perry, men var jag den enda som tyckte Vita huset var en tillgjord och överspänd serie? Finns det någon mer än jag som inte skrivit en halv C-uppsats om vartenda höjt ögonbryn och kameraåkning i tredje säsongen? Är det något fel på mig? Jag är lika kulturförvirrad som när alla blev värsta Robyn-fansen på exakt samma sätt förra hösten eller när det var, och nåt halvår senare började ha The Knife som alltings måttstock. (Alltså, när jag skriver alla så menar jag givetvis inte alla, men ni fattar.)

Allt rött blir blått (eller »Och jag som trodde jag var vänster«)

Trend-center, således. Nog för att jag är uppväxt i Laholm, och nog för att Centern numera är lika, eh, urbant som tja Teatergrillen och Acne Paper, men jag är fan inte redo att förlika mig med fyrklövern. Och kd på tredje plats? Om jag skrev en begynnande-medelålderskris-roman skulle det här bli ett eget kapitel.

La famiglia

Bättre sent än aldrig: Martin Degrell hade sin första Sydsvenskan-text inne för ett litet tag sen, om ni skulle ha missat det.
Och i takt med att allt fler pratar om »Farväl Falkenberg« så gjorde Martin i våras den allra första intervjun med Jesper Ganslandt som dyker upp i kommande numret av Plaza Mag, så gå och köp den när den kommer i butik om ett par veckor. Missa inte hans blogg heller. Mer vältänkt och välskriven filmblogg får man, bokstavligen, leta efter.

Korv, kropp och bröd

Idag fick jag ett SMS om att mitt tillbehörspaket till Kitchen Aiden (som jag saknat patetiskt mycket under sommaren) finns att hämta nånstans i city – en passersats, ett gäng grönsaksstrimlare och en köttkvarn med korvstoppare. Det finns ett recept på ankkorv i Erik Videgårds nya bok Ät mig! som är som gjort för den sistnämnda – att jag måste få tag på och sedan hantera ett kilo rå anklever först är en sanning jag tänker skjuta undan. Jag är en både stolt och nöjd karnivor, men obehandlade inälvor är fortfarande en bara marginellt mindre skräck än nålar. Kalvlever är härligt i teorin, i praktiken är det enda härliga pancettan ovanpå. Jag läste ett recept i en gammal Pernilla Tunberger-bok som ligger i sommarhuset och där ska man klyva en njure. Ljudet man får i huvudet är nästan lika obehaglig som den där passagen i »Odysseus« där Leopold Bloom – om jag minns min litterära såkallade bildning rätt – steker njure på ett, hur ska vi säga, grafiskt vis. Klafs. Och i Malaysia lär en av de godare nationalrätterna vara en curry gjord på fiskögon. Så lite tid, så lite mod, så mycket kroppsdelar. Jag har inte kommit längre än till råbiff och gåslevermousse.

Apropå mat och assistenter och saker som inte ger organångest så är dagens boktips den här: konditorn och brödexperten Jan Hedhs Bröd. Man faller i kolhydratisk trans bara av att bläddra. Jag har just tagit ut andra plåten med italienskt frukostbröd som visserligen inte innehåller surdeg men däremot en såkallad poolish – ett slags fördeg men fråga mig inte om namnet – som får stå i rumstemperatur i ett dygn för att få den där svagt sura smaken man hittar i alla goda italienska bröd. Jag ska fylla en, eller två, med hela portabellasvampar som smaksätts med en gegga av olivolja, smör, salt, vitlök, persilja och lite citronskal och sen får stå med skivlingsidan uppåt i ugnen en halvtimme. Pressad citron och extra persilja ovanpå, eventuellt lite senap på brödet. Varmt, syrligt, salt och skogigt med sjuttiotalsbrun svampsaft rinnande nerför fingrarna – mat som får en att, åtminstone tillfälligt, se riktigt försonande på den köttlösa livsstilen.

Allt eller inget

Nu är jag äntligen i Stockholm igen, det är 4 veckor sen sist. Jag har kasserat 2 veckors olästa DN, tre lockbrev från ljusskygga kreditinstitut – en av konsekvenserna med att ha firma, I s'pose – slitit ut två olästa Vanity Fair ur sina plasthöljen, två räkningar för mycket, en IKEA-katalog, massor med meningslös information från banken och jag greps av informationsstress innan jag kom på att jag inte riktigt vill erkänna existensen av sådan, eller åtminstone min påverkan av den. Vi hade glömt avbeställa vår Ekolåda och den stod i ruttnande majestät utanför ytterdörren. Ekolådan är alltså grönsaker som levereras direkt till dörren och jag vet nog vad ni tänker, att det är DINK:igt och middle class och därför nåt man måste förhålla sig ironiskt till, men det tänker jag inte göra. Däremot var det synd på endiverna. Och skärbönorna. Och tomaterna, som såg ut att faktiskt smaka någonting. Ekologiska grönsaker ruttnar mycket snabbare än dom besprutade från Daglivs.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Den långa Malmöexilen har gjort att bloggen känns svåranvänd, lite som ett par skor man tyckte om när de var nya men ett par år senare bara får en att se ut som någon med lite taskig och trivial smak. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om här. Över tiden har jag fått tillbaka mitt behov av att vara privat, och då verkligen privat, att möjligen vara som en bok men inte en öppen utan en stängd, utan insyn annat än sådan jag tillåter. Jag tyckte det var vidrigt när bloggarna kallades för »stylade nätdagböcker« då förra våren, jag avskydde det verkligen för att det var så förminskande, så skrajt, så på-armlängds-avstånd, men nu ser jag på min blogg som just det: en stylad dagbok, med ett syfte som för tillfället gömt sig för mig. När jag skriver här känns det ofta lite konstruerat, behagsjukt närapå. Ta den här sommaren: min vän Martins 30årskalas under träden på Nobelvägen, brorsans vackra bröllop i regnet, min brorsons små nävar i mitt hår, hembakad pizza på grillen, djupt älskade vänner och mer vin än man behöver, en långpromenad spetsad med några överprisade klargula öl i Köpenhamn, Jorge Bens »Oba Lá Vem Ela« om och om igen i en långsmal lägenhet på Sicilien, gott arbete, frisk luft, cykelhjälm, happy happy love love. Ja jag vet inte. Mitt gamla trassel i huvudet har så sakteliga rätats ut till raka, vackert snurrade trådar. Jag vet inte vad det blir för sorts blogg av det – en harmonisk människa? Att pumpa ut ångestblogg tror jag skulle kännas lika lockande som en ospolad toalett även om jag haft nån sorts ångest, men ändå, ur inbillat eller faktiskt elände växer ju både kreativiteten och narcissismen som mögel på en gurka. Jag är ju inte specialiserad på nåt heller. Det är i såna här lägen man borde vara hängiven glutamat eller folkpartiet eller HBO eller New England eller flugfiske. Eller bara bedriva åsiktsblogg, men hey, not for me.

Jag säger som sist, vi ses när vi ses. Efter denna halvkatharsis blir det säkert den gamla vanliga tvärtemoteffekten och typ redan i morgon.