Allt eller inget

Nu är jag äntligen i Stockholm igen, det är 4 veckor sen sist. Jag har kasserat 2 veckors olästa DN, tre lockbrev från ljusskygga kreditinstitut – en av konsekvenserna med att ha firma, I s'pose – slitit ut två olästa Vanity Fair ur sina plasthöljen, två räkningar för mycket, en IKEA-katalog, massor med meningslös information från banken och jag greps av informationsstress innan jag kom på att jag inte riktigt vill erkänna existensen av sådan, eller åtminstone min påverkan av den. Vi hade glömt avbeställa vår Ekolåda och den stod i ruttnande majestät utanför ytterdörren. Ekolådan är alltså grönsaker som levereras direkt till dörren och jag vet nog vad ni tänker, att det är DINK:igt och middle class och därför nåt man måste förhålla sig ironiskt till, men det tänker jag inte göra. Däremot var det synd på endiverna. Och skärbönorna. Och tomaterna, som såg ut att faktiskt smaka någonting. Ekologiska grönsaker ruttnar mycket snabbare än dom besprutade från Daglivs.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Den långa Malmöexilen har gjort att bloggen känns svåranvänd, lite som ett par skor man tyckte om när de var nya men ett par år senare bara får en att se ut som någon med lite taskig och trivial smak. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om här. Över tiden har jag fått tillbaka mitt behov av att vara privat, och då verkligen privat, att möjligen vara som en bok men inte en öppen utan en stängd, utan insyn annat än sådan jag tillåter. Jag tyckte det var vidrigt när bloggarna kallades för »stylade nätdagböcker« då förra våren, jag avskydde det verkligen för att det var så förminskande, så skrajt, så på-armlängds-avstånd, men nu ser jag på min blogg som just det: en stylad dagbok, med ett syfte som för tillfället gömt sig för mig. När jag skriver här känns det ofta lite konstruerat, behagsjukt närapå. Ta den här sommaren: min vän Martins 30årskalas under träden på Nobelvägen, brorsans vackra bröllop i regnet, min brorsons små nävar i mitt hår, hembakad pizza på grillen, djupt älskade vänner och mer vin än man behöver, en långpromenad spetsad med några överprisade klargula öl i Köpenhamn, Jorge Bens »Oba Lá Vem Ela« om och om igen i en långsmal lägenhet på Sicilien, gott arbete, frisk luft, cykelhjälm, happy happy love love. Ja jag vet inte. Mitt gamla trassel i huvudet har så sakteliga rätats ut till raka, vackert snurrade trådar. Jag vet inte vad det blir för sorts blogg av det – en harmonisk människa? Att pumpa ut ångestblogg tror jag skulle kännas lika lockande som en ospolad toalett även om jag haft nån sorts ångest, men ändå, ur inbillat eller faktiskt elände växer ju både kreativiteten och narcissismen som mögel på en gurka. Jag är ju inte specialiserad på nåt heller. Det är i såna här lägen man borde vara hängiven glutamat eller folkpartiet eller HBO eller New England eller flugfiske. Eller bara bedriva åsiktsblogg, men hey, not for me.

Jag säger som sist, vi ses när vi ses. Efter denna halvkatharsis blir det säkert den gamla vanliga tvärtemoteffekten och typ redan i morgon.