Korv, kropp och bröd

Idag fick jag ett SMS om att mitt tillbehörspaket till Kitchen Aiden (som jag saknat patetiskt mycket under sommaren) finns att hämta nånstans i city – en passersats, ett gäng grönsaksstrimlare och en köttkvarn med korvstoppare. Det finns ett recept på ankkorv i Erik Videgårds nya bok Ät mig! som är som gjort för den sistnämnda – att jag måste få tag på och sedan hantera ett kilo rå anklever först är en sanning jag tänker skjuta undan. Jag är en både stolt och nöjd karnivor, men obehandlade inälvor är fortfarande en bara marginellt mindre skräck än nålar. Kalvlever är härligt i teorin, i praktiken är det enda härliga pancettan ovanpå. Jag läste ett recept i en gammal Pernilla Tunberger-bok som ligger i sommarhuset och där ska man klyva en njure. Ljudet man får i huvudet är nästan lika obehaglig som den där passagen i »Odysseus« där Leopold Bloom – om jag minns min litterära såkallade bildning rätt – steker njure på ett, hur ska vi säga, grafiskt vis. Klafs. Och i Malaysia lär en av de godare nationalrätterna vara en curry gjord på fiskögon. Så lite tid, så lite mod, så mycket kroppsdelar. Jag har inte kommit längre än till råbiff och gåslevermousse.

Apropå mat och assistenter och saker som inte ger organångest så är dagens boktips den här: konditorn och brödexperten Jan Hedhs Bröd. Man faller i kolhydratisk trans bara av att bläddra. Jag har just tagit ut andra plåten med italienskt frukostbröd som visserligen inte innehåller surdeg men däremot en såkallad poolish – ett slags fördeg men fråga mig inte om namnet – som får stå i rumstemperatur i ett dygn för att få den där svagt sura smaken man hittar i alla goda italienska bröd. Jag ska fylla en, eller två, med hela portabellasvampar som smaksätts med en gegga av olivolja, smör, salt, vitlök, persilja och lite citronskal och sen får stå med skivlingsidan uppåt i ugnen en halvtimme. Pressad citron och extra persilja ovanpå, eventuellt lite senap på brödet. Varmt, syrligt, salt och skogigt med sjuttiotalsbrun svampsaft rinnande nerför fingrarna – mat som får en att, åtminstone tillfälligt, se riktigt försonande på den köttlösa livsstilen.