Jag & Ria säger hej

Nu slutar jag skriva i den här bloggen och öppnar istället nytt och gemensamt med Annina Rabe, här.
Ambitionen kommer att vara lite mer fanzine och lite mindre blogg, vilket förstås bara är ett annat sätt att frasera Helle Kleins ack så hånade motto "personlig men inte privat" (inte för att jag förstod vad som egentligen var så löjligt med det). Vi får väl se hur det går med den saken.
Vi heter Shampoo Rising och där finns inte så mycket ännu, mer än en oproportionerlig lång och, well, ganska personlig text av yours truly, men det blir snart mera. Välkommen att läsa oss där!

Modeveckan

Jag var på Whyred-visning på Berns igår. Det är väldigt kärringaktigt, men varenda gång jag försöker ta till mig mode, Mode, MODE, så känner jag mig som Bette Midlers rollfigur i First Wives' Club, när hon står framför ett skyltfönster i vadlång kjol och undrar om det är meningen att ”some foetus” ska bära klänningen. Det var den ena tanken jag tog med mig därifrån. Det här var de andra: börjar man inte bli ofantligt trött på kalasbyxor i kombination med puffipuffiga cirkusöverdelar nu? Tjacklooken? Träklackar? För att inte tala om alla dessa korviga (jag övervägde ett annat ord, men jag är för pryd) stuprörsjeans på killar? Är det konceptuellt? Är det konst?
Jag kunde aldrig gå ner i spagat, jag är aldrig festens medelpunkt och jag kan aldrig bli en modemänniska, men en sak kan jag tala om, och det är att stora glasögon är det här årets bruna stövlar.

Gonna take you in the room, sugar

För ganska exakt tio år sen tog jag och min dåvarande och nuvarande kollega Elin taxi till ett ställe i närheten av centralen. Jag hade bara bott i Stockholm tre veckor och såg fortfarande inte skillnad på Vasagatan och Sveavägen, eller St Eriksplan och Fleminggatan, vilket gjorde min utflykt till mitt enda möte med arbetsförmedlingen ganska invecklat, och försenat, men ändå. Jag tror det var i närheten av Centralen, och där skulle vi titta på Maxwell, på ett ganska litet ställe där allt var bordellrött, scenen var inte högre än en skokartong, staket saknades. Elin hade solglasögon för att se ut som 20. Vi drog upp den ena Marlboro Lightsen efter den andra. Vi väntade. Det hade gått ett halvår sen Maxwell's Urban Hang Suite släpptes, en av den handfull skivor som ändrade mitt liv vilket låter som sånt där skit man säger, men nu är det så, på riktigt. Jag hade ont i magen av förväntningarna. Maxwell kom in, något försenad, i spetsblus, svarta byxor, platta dansskor. Han blundade, piruettade, blottade bröstet, krypsjöng i falsett. Hade jag varit bra på att dåna och veva och skrika hade jag förmodligen gjort det men jag är svensk och blyg och stod blickstilla och nästan grät för att det var så bra.

Skälet till att jag skriver det här är enkel: skivbolaget har äntligen satt ett släppdatum på den groteskt försenade, tredelade(!), fjärdeplattan Black Summer's Night efter typ tre års hyllvärmning. Enligt samstämmiga rykten för att plattan är full av gayiga undertexter vilket skivolaget trott skulle skada Maxwells kvinnliga fanbase. Kanske har det gått upp för dom Maxwells kvinnliga fanbase troligtvis hängt med sen 1996 och troligtvis är ganska lik, tja, mig – fullvuxen, stadgad, ganska faghaggig. Kanske har dom bara fått en omvänd hjärnblödning. Oavsett. Jag är så sprickfärdigt glad, säll, salig. Snart kan man lyssna på första singeln, här. Notera datumet. Jag vet vad jag kommer att göra på onsdag, och det involverar inte frostskadade rosor och transfettiga geléhjärtan.

2007-01-22

_{Stockholm har blivit kallt}


Jag har i princip bara sett framsidan av en dator sen nyår, så den här veckan tänker jag jobba så lite som det är humanly possible i slutet av januari. Idag hade jag helledigt och tog en dag med Stockholm – ni vet, kvalitetstid! – som inte riktigt blev som jag tänkt eftersom Nansobutiken stängt. Jag har haft en tendens att köpa Nanso-klänningar när jag känner mig nöjd med mig själv (vilket iofs skulle innebära att jag bara kände mig nöjd med mig själv en gång i fjol, och det är ju lögn) men nu är det alltså slut med det. Jag köpte en ny parfym istället, och provade en klänning med det sjungande namnet Mariel på Marimekko. När jag stod där i provrummet funderade jag en stund över vad det betyder att jag börjat dras till Marimekkoklänningar med generösa skärningar och tvättråd på finska. Eller, att jag börjat dras till finskt trikåmode, punkt. Kanske är jag smickrad för att jag hos Marimekko drar Small medan jag hos Filippa K i andra hörnan av Norrmalmstorg blir en Large hur mycket nutrilett choklad jag än häller i mig. Kanske är det ett tecken på att jag sakta sugs in i den kulturlookstunnel jag var född att sugas in i, silverörhängen och page och allt. Fast det blev inget, det var för mycket Kyrkans barntimme över klänningen, och det var för dyrt. Vill jag se kristen ut kan jag avstå från smink istället. Det är billigare.

Dagen slutade med en tröja i alla fall, en brun med ett slags flygvärdinneparti över axlarna, från ett fint ställe på Bondegatan med det fonetiskt tveksamma namnet Kunigunda, och sen tillbaka genom snöyran till The Prestige på Kungsgatan. Vem hade anat att trollkarlsfilmer kunde vara sådana? Och apropå filmer som inte är som man tror, se till att se Brick om ni kan och inte gjort det. Vältaliga high school-kids, ”gothed-up cripples” och heroinsmuggling i film noir-kostym, hur bra som helst och inte löjligt eller tongue-in-cheek för en enda sekund. Å, om ändå allt här i världen vore lika oförutsägbart.

Sexy Santa

Eftersom jag är en programmeringsnolla har jag inte fattat hur man postar YouTube-länkar på det där tjusiga tevebloggsviset, så jag gör en fulvariant på detta vis.
Årets julsång. Årets R&B-pastisch. Faktiskt nästan årets soulballad, på riktigt – känn bara på Boyz II Men-mumlandet och det rent Isley Brothers-fina wellwellwell:et i slutet. Eftersom jag inte förstått nånting av Victorias Secret-hiten »Sexy Back« (jag fattade å andra sidan inte Daft Punk eller crunken heller) var det det här jag behövde för att ta JT till hjärtat igen.

Lång tid, ingen se

....men det händer ju så lätt, speciellt nuförtiden.

Har inte så mycket att komma med idag heller, mer än ett stilla blåsande i min egen trumpet:
Den svenska översättningen av Chuck Palahniuks Fight Club har nämligen kommit, utförd av yours truly för snart två år sen. Ni kanske är tveksamma till kvaliteten på översättningen med tanke på rubriken på den här bloggposten. Var inte det. Köp den istället till valfri corporate slave och/eller lyxkonsument ni tycker om i julklapp. Det gagnar inte mig, även om jag självklart hann utveckla något slags beskyddarinstinkt gentemot texten då jag översatte (och hey, någon talbokskrona får jag säkert i skattepliktig överraskning nästa höst). Däremot gagnar det mina kamrater på Modernista.
Och det är, tvärtemot vad recensenten på Aftonbladet tyckte, en berättelse som slår filmversionen av densamma med jättemånga av det där vi brukar kalla hästlängder.

Vila vid denna källa

Fountain är tillbaka efter konvalescensen. Inom en ganska snar framtid kommer den att ha ny frisk färg på kinderna också. Titta in!

En mycket liten historia om stövlar och perfekta ögonblick

Idag gick blixtlåset i mina nya kängor sönder, och det tar en vecka att få dom lagade. Jag och stövelblixtlås är lite som jag och trådlöst internet, dom har en egen vilja, jag kan inget göra mer än vänta, hoppas på en dag till, eller en halvtimme.
Just stövelblixtlås som kackar ur är historien om mitt liv, lite iallafall. Sist det hände hade jag för hittills enda gången i mitt liv hittat ett par perfekta stövlar med lagom låg och stadig klack, med rund tå, med lagom tajt skaft. Dom hängde med en enda välsignad dag innan blixtlåset fastnade nånstans vid ankelknölen och åkte in till skomakaren. Det störde mig ofantligt, eftersom jag kände mig snygg på det där fläckfria sättet jag nästan aldrig gör annars, utan damm på kappan, med bra bena. Och för att jag just då verkligen behövde dom.
Det här var tidigt i januari, det var andra gången vi sågs och den första på kvällstid, och alla krogar var stängda eftersom det var trettondagsafton. Undermedvetet hade vi nog förlagt träffen dit eftersom vi då, helt utan ängsliga svepskäl, skulle kunna hålla till hemma istället. Vi satt först i en skitliten etta bakom Hotell Oden, kokplattor i en garderob, svart takfläkt, ett fönster. Vi kan ha druckit vit glögg, kall, eller något annat alkoholhaltigt av den där sorten som aldrig går åt och som åker fram i mer eller mindre desperata lägen. Det här var inget desperat läge, men det tarvade alkohol. Vi kom på att vi nog skulle åka hem till mig istället och då åkte de ängsliga svepskälen fram ur påsen ändå: jaaaa så kan du se hur jag har det, jooo jag har nog vin hemma, har du varit på Hornstull?
Jag kommer ihåg när vi sprang över mörka frostkalla Odenplan, mot fyrans buss, sådär surrigt förväntansfullt tipsy, och jag var obeskrivligt lycklig. Jag minns det. Men jag minns också de fula reservstövlarna jag hade på mig, de uttöjda, säckiga, utslitna, vida, uttrampat bredfotade, allvädersliknande, dom klafsade runt vaderna. Jag minns att jag sneglade ner på dom medan vi sprang mot dörrarna. Han såg dom nog inte och det var inte det som var grejen heller, men jag kommer ihåg känslan av att ha ett perfekt ögonblick bara precis bortanför mitt grepp, och jag kommer ihåg att jag kände mig löjlig som tillät ett par stövlar att störa det.
Dagen efter klafsade jag runt Söder, bredvid honom, ingen mössa, vinddraget rakt in mellan knapparna, handlederna och örsnibbarna blev så kalla att jag tappade känseln. Vi åkte på skridskogungan i Vitabergsparken. Vi stod utanför Liljeholmsbadet och tittade på isen. Enda stället som var öppet för middag var Hard Rock Café, jag minns att vi pratade om coleslaw och jag vet precis var vi satt. Vi tinade upp igen, han och jag och mina fula stövlar. Det är sju år sen i januari. Det här har ingen sensmoral, ingen alls, inte ens en poäng, jag sluter inga cirklar. Men jag kommer inte ihåg ens en enda av gångerna efteråt då jag hade på mig de fläckfria stövlarna.

Att leva i det förflutna

_{...om dom åtminstone sett ut som John Cusack.}

Min kamrat doktor Pontus rapporterar att Living in the past i Lund lagt ner. Living in the past var en skivbutik i källarplanet i ett hus borta vid Bantorget. Man fick dammhosta efter mindre än en minut därinne. Tysta farbröder fingrade på Dusty Springfield-vinyler bakom mjölkiga plastfickor. Tysta killar fingrade på Morrissey-CD:s med handskrivna prislappar som inte gick att pilla bort utan hjälp av tops och aceton. Jag var alltid där som den blaserade tjejkompisen, den som ställde sig utanför, satte stövelklacken mot väggen som en annan glädjeflicka, grävde upp ett paket Lucky Strike eller någon annan studentcigg ur secondhandkappans håliga ficka, rökte, frös, böjde sig efter två cigaretter ner mot fönstret i knähöjd och rullade med ögonen om att nuärdetväldagsattkommautförfaaan. Det är märkligt att känna saknad över något man aldrig egentligen tyckte om.

Orp (Sjung Halleluja)

Och vet ni vad jaaaag har gjort idag då? Jag har lyssnat på nya Orup. Orpan, som vi sa på nittiotalet. (Förlåt. Förlåt.)
Skivan är inte lika popkrispigt perfekt som »Stockholm & andra ställen« och den rosa med gummistövlarna – den med »Vid min faders grav« – men PSB-titeln – »Faktiskt« – är fantastisk. Enkla ordtricks biter gärna på mig. Och det låter ju som Orpan, vilket alltid – alltid – varit gott nog för mig. Till och med när han lät som Anders Glenmark. Jag sitter här och känner att jag kanske borde urskulda mig lite, kanske försöka konstruera en slags rolig twist på det faktum att jag lyssnat på Orpan, men jag kommer inte på någon (jag har dessutom redan dragit den där storyn om när jag åkte bil med Orup och han tipsade om Sophiahemmets abortmottagning och det är den enda roliga Orupstory jag har, jag är för övrigt inte typen som drar till mig så många roliga storys). Jag läste helt enkelt Markus Larssons recension i Aftonbladet och så ville jag lyssna. Markus Larsson tycker för övrigt ganska ofta vad jag tror att jag skulle ha tyckt om jag fortfarande recenserat, och han har ett tonläge jag tycker om – en klar, behaglig korsbefruktning av mainstream och snobbigt och snällt och skarpt. Han lider desstom inte ett dugg av den utbredda recensentåkomman som jag på ett oinspirerat vis tänker kalla nuförsökerjagvarasmart-sjukan, och det är en skrivstil jag kommit att uppskatta mer och mer. (Därmed inte sagt att jag saknar Måns Ivarsson.)

Annars hade jag på ett fullständigt samhällsonyttigt sätt tänkt använda delar av den här dagen till att skriva den där långa cheesecaketexten som jag tänkt skriva i flera år, men jag sitter med en artikelöversättning och måste därför arbeta och inte lägga ut texten om till exempel mötet mellan salt philly och bittersöt choklad, eller när jag äntligen slutade få möhipperysningar av ordkombinationen. Jag ber att få återkomma när jag är klar och dragit på mig Nigella-koftan.

Vackert, så vackert

»Ju längre jag lever, desto mer skeptisk blir jag mot mina egna och andras barndomsminnen som autentiska bitar i en objektiv historieskrivning. Det jag äger och tyder som sanning är fragment av en historia, som när den plockas upp som ett minne är belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av. Barndomsminnen är subjektiva väktare av min historia så som jag vill ha den berättad just nu.«

Ur Margareta Strömstedts magnifika “Natten innan de hängde Ruth Ellis«.
»...belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av.« Oslagbart.

Oj (everything changes).

Jag kommer av någon anledning att tänka på Andrew Ridgeley nu. »Son of Albert«, någon?

Friday, I'm in love

Det här är en sån dag då det verkar vara, inte vår, men nån sorts Prozac, i luften, som balans och kontrast till de dagar då det är moraknivsstämning så fort man lämnar trapphuset. Busschauffören log milt, önskade trevlig helg och uppmanade oss via högtalarsystemet att "ha riktigt kul" när han klev av sitt pass vid Fridhemsplan. På Seven-Eleven spontanbubblade säljkillen om Ben & Jerrys nya glass ("två glassar i en!") och vinkade så trevlig kväll att det kändes som om han faktiskt menade det. På Ho's erbjöd kvinnan vid bordet intill oss att smaka av räkchipsen, de rosa som ser ut som florstunn frigolit. Till och med den fridansande tjacktoken utanför gamla Blondie Burger (vad har hänt?) såg ofarlig ut. Inte tillräckligt ofarlig för att jag inte skulle hålla mig på behörigt avstånd dock. Min knarkskräck är djup och sann och genuin.

Annars har jag två ord som ringt i huvudet i ett dygn: Nigellas chokladcheesecake! (För moderna särskrivister blir det antagligen fyra). Jag återkommer troligtvis med recept och cheesecaketeori. Nu ska jag dricka newportsk granatmartini, rulla ut mig på mattan och kolla på sista säsongen av Larry David. Life is good.

Betty & bittorrent

Liten Sydistext om Ugly Betty idag (hint: jo, jag är kritisk).
Och för att kunna skriva detta har jag laddat hem TV. Det jag så sent som förra veckan avfärdade med argumentet att det skulle vara som att undergå ett kulturellt könsbyte har alltså redan skett. Call me Anders!

Och

Och här en text av moi ur dagens SDS om vilken sorts heminredning det är okej att peka finger åt, eller inte.


_{(Bilden är från paret Ceasescus hem)}