Vila vid denna källa

Fountain är tillbaka efter konvalescensen. Inom en ganska snar framtid kommer den att ha ny frisk färg på kinderna också. Titta in!

En mycket liten historia om stövlar och perfekta ögonblick

Idag gick blixtlåset i mina nya kängor sönder, och det tar en vecka att få dom lagade. Jag och stövelblixtlås är lite som jag och trådlöst internet, dom har en egen vilja, jag kan inget göra mer än vänta, hoppas på en dag till, eller en halvtimme.
Just stövelblixtlås som kackar ur är historien om mitt liv, lite iallafall. Sist det hände hade jag för hittills enda gången i mitt liv hittat ett par perfekta stövlar med lagom låg och stadig klack, med rund tå, med lagom tajt skaft. Dom hängde med en enda välsignad dag innan blixtlåset fastnade nånstans vid ankelknölen och åkte in till skomakaren. Det störde mig ofantligt, eftersom jag kände mig snygg på det där fläckfria sättet jag nästan aldrig gör annars, utan damm på kappan, med bra bena. Och för att jag just då verkligen behövde dom.
Det här var tidigt i januari, det var andra gången vi sågs och den första på kvällstid, och alla krogar var stängda eftersom det var trettondagsafton. Undermedvetet hade vi nog förlagt träffen dit eftersom vi då, helt utan ängsliga svepskäl, skulle kunna hålla till hemma istället. Vi satt först i en skitliten etta bakom Hotell Oden, kokplattor i en garderob, svart takfläkt, ett fönster. Vi kan ha druckit vit glögg, kall, eller något annat alkoholhaltigt av den där sorten som aldrig går åt och som åker fram i mer eller mindre desperata lägen. Det här var inget desperat läge, men det tarvade alkohol. Vi kom på att vi nog skulle åka hem till mig istället och då åkte de ängsliga svepskälen fram ur påsen ändå: jaaaa så kan du se hur jag har det, jooo jag har nog vin hemma, har du varit på Hornstull?
Jag kommer ihåg när vi sprang över mörka frostkalla Odenplan, mot fyrans buss, sådär surrigt förväntansfullt tipsy, och jag var obeskrivligt lycklig. Jag minns det. Men jag minns också de fula reservstövlarna jag hade på mig, de uttöjda, säckiga, utslitna, vida, uttrampat bredfotade, allvädersliknande, dom klafsade runt vaderna. Jag minns att jag sneglade ner på dom medan vi sprang mot dörrarna. Han såg dom nog inte och det var inte det som var grejen heller, men jag kommer ihåg känslan av att ha ett perfekt ögonblick bara precis bortanför mitt grepp, och jag kommer ihåg att jag kände mig löjlig som tillät ett par stövlar att störa det.
Dagen efter klafsade jag runt Söder, bredvid honom, ingen mössa, vinddraget rakt in mellan knapparna, handlederna och örsnibbarna blev så kalla att jag tappade känseln. Vi åkte på skridskogungan i Vitabergsparken. Vi stod utanför Liljeholmsbadet och tittade på isen. Enda stället som var öppet för middag var Hard Rock Café, jag minns att vi pratade om coleslaw och jag vet precis var vi satt. Vi tinade upp igen, han och jag och mina fula stövlar. Det är sju år sen i januari. Det här har ingen sensmoral, ingen alls, inte ens en poäng, jag sluter inga cirklar. Men jag kommer inte ihåg ens en enda av gångerna efteråt då jag hade på mig de fläckfria stövlarna.

Att leva i det förflutna

_{...om dom åtminstone sett ut som John Cusack.}

Min kamrat doktor Pontus rapporterar att Living in the past i Lund lagt ner. Living in the past var en skivbutik i källarplanet i ett hus borta vid Bantorget. Man fick dammhosta efter mindre än en minut därinne. Tysta farbröder fingrade på Dusty Springfield-vinyler bakom mjölkiga plastfickor. Tysta killar fingrade på Morrissey-CD:s med handskrivna prislappar som inte gick att pilla bort utan hjälp av tops och aceton. Jag var alltid där som den blaserade tjejkompisen, den som ställde sig utanför, satte stövelklacken mot väggen som en annan glädjeflicka, grävde upp ett paket Lucky Strike eller någon annan studentcigg ur secondhandkappans håliga ficka, rökte, frös, böjde sig efter två cigaretter ner mot fönstret i knähöjd och rullade med ögonen om att nuärdetväldagsattkommautförfaaan. Det är märkligt att känna saknad över något man aldrig egentligen tyckte om.

Orp (Sjung Halleluja)

Och vet ni vad jaaaag har gjort idag då? Jag har lyssnat på nya Orup. Orpan, som vi sa på nittiotalet. (Förlåt. Förlåt.)
Skivan är inte lika popkrispigt perfekt som »Stockholm & andra ställen« och den rosa med gummistövlarna – den med »Vid min faders grav« – men PSB-titeln – »Faktiskt« – är fantastisk. Enkla ordtricks biter gärna på mig. Och det låter ju som Orpan, vilket alltid – alltid – varit gott nog för mig. Till och med när han lät som Anders Glenmark. Jag sitter här och känner att jag kanske borde urskulda mig lite, kanske försöka konstruera en slags rolig twist på det faktum att jag lyssnat på Orpan, men jag kommer inte på någon (jag har dessutom redan dragit den där storyn om när jag åkte bil med Orup och han tipsade om Sophiahemmets abortmottagning och det är den enda roliga Orupstory jag har, jag är för övrigt inte typen som drar till mig så många roliga storys). Jag läste helt enkelt Markus Larssons recension i Aftonbladet och så ville jag lyssna. Markus Larsson tycker för övrigt ganska ofta vad jag tror att jag skulle ha tyckt om jag fortfarande recenserat, och han har ett tonläge jag tycker om – en klar, behaglig korsbefruktning av mainstream och snobbigt och snällt och skarpt. Han lider desstom inte ett dugg av den utbredda recensentåkomman som jag på ett oinspirerat vis tänker kalla nuförsökerjagvarasmart-sjukan, och det är en skrivstil jag kommit att uppskatta mer och mer. (Därmed inte sagt att jag saknar Måns Ivarsson.)

Annars hade jag på ett fullständigt samhällsonyttigt sätt tänkt använda delar av den här dagen till att skriva den där långa cheesecaketexten som jag tänkt skriva i flera år, men jag sitter med en artikelöversättning och måste därför arbeta och inte lägga ut texten om till exempel mötet mellan salt philly och bittersöt choklad, eller när jag äntligen slutade få möhipperysningar av ordkombinationen. Jag ber att få återkomma när jag är klar och dragit på mig Nigella-koftan.

Vackert, så vackert

»Ju längre jag lever, desto mer skeptisk blir jag mot mina egna och andras barndomsminnen som autentiska bitar i en objektiv historieskrivning. Det jag äger och tyder som sanning är fragment av en historia, som när den plockas upp som ett minne är belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av. Barndomsminnen är subjektiva väktare av min historia så som jag vill ha den berättad just nu.«

Ur Margareta Strömstedts magnifika “Natten innan de hängde Ruth Ellis«.
»...belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av.« Oslagbart.

Oj (everything changes).

Jag kommer av någon anledning att tänka på Andrew Ridgeley nu. »Son of Albert«, någon?

Friday, I'm in love

Det här är en sån dag då det verkar vara, inte vår, men nån sorts Prozac, i luften, som balans och kontrast till de dagar då det är moraknivsstämning så fort man lämnar trapphuset. Busschauffören log milt, önskade trevlig helg och uppmanade oss via högtalarsystemet att "ha riktigt kul" när han klev av sitt pass vid Fridhemsplan. På Seven-Eleven spontanbubblade säljkillen om Ben & Jerrys nya glass ("två glassar i en!") och vinkade så trevlig kväll att det kändes som om han faktiskt menade det. På Ho's erbjöd kvinnan vid bordet intill oss att smaka av räkchipsen, de rosa som ser ut som florstunn frigolit. Till och med den fridansande tjacktoken utanför gamla Blondie Burger (vad har hänt?) såg ofarlig ut. Inte tillräckligt ofarlig för att jag inte skulle hålla mig på behörigt avstånd dock. Min knarkskräck är djup och sann och genuin.

Annars har jag två ord som ringt i huvudet i ett dygn: Nigellas chokladcheesecake! (För moderna särskrivister blir det antagligen fyra). Jag återkommer troligtvis med recept och cheesecaketeori. Nu ska jag dricka newportsk granatmartini, rulla ut mig på mattan och kolla på sista säsongen av Larry David. Life is good.

Betty & bittorrent

Liten Sydistext om Ugly Betty idag (hint: jo, jag är kritisk).
Och för att kunna skriva detta har jag laddat hem TV. Det jag så sent som förra veckan avfärdade med argumentet att det skulle vara som att undergå ett kulturellt könsbyte har alltså redan skett. Call me Anders!