Och

Och här en text av moi ur dagens SDS om vilken sorts heminredning det är okej att peka finger åt, eller inte.


_{(Bilden är från paret Ceasescus hem)}

Nere sen dag ett

Dagens hjältinna är min kompis Johanna Swanberg som fått en liten intervju med Chandler Burr i dagens K-bilaga i Svenska Dagbladet (jag skrev lite om det här, och om Luca Turin här, och här är en gammal älsklingslänk till Burrs intervju med Sarah Jessica Parker då magnifika »Lovely« släpptes). Johannas text ligger inte på nätet ännu, men med Svenskans nätpubliceringsprinciper blir det väl troligtvis i morgon. Jag läste Burrs spalt på tåget mellan Newark och New Haven häromveckan, bra såklart. Men jag tycker fortfarande Luca Turin har ett friare och mäktigare språk, lite roligare, så storvulet att det nästan, fast bara nästan, tippar över fel sida gränsen. Läs »The Secret of Scent«!

Som den snobb, ängslare och misströstare jag är fruktar jag av diverse anledningar att Chandler Burr mycket väl kan bli Stockholms senaste R.Kelly eller Joan Didion, men jag tänker vara glad ett tag iallafall. Dessutom var jag & Johanna tidiga med det här med parfymsmarthet. Seså, valfri dagstidning, ge nu oss genast en parfymspalt där vi inte behöver knäböja inför annonsmarknadens altare.


ps. Dagens återupptäckt: Shiseidos »Feminité du Bois«. Om du aldrig trott att det kan vara en bra sak att lukta nyregnad tallskog och lite för gammalt portvin är det dags att tänka om.

Sen sist

<sub>National Seashore Line, Cape Cod


Fall foliage season i Canterbury Shaker Village


Mystic


Union Oyster House, Boston


Newport


Crabcakes


En av Bostons skylines


Is a bowel cleanse right for you?


En halva av Deluca Markets overstuffed sandwich i Boston Commons</sub>


Som Julian Sands skriker då han klättrat upp i ett träd i »Ett rum med utsikt«: »Truth! Beauty! Truuuuuth!«

Återkommer med mer när jag slutat akutsomna på vardagsrumsmattan.

Sorg

Färgen på mina hemkvarter har bleknat – Mäster Anders, den ganska enastående köttkrogen med det gula kaklet, den perfekta caesarn och den nästan perfekta servicen, is no more.

Jag fick höra rykten om ny regim redan förra veckan då min dude och ett par kompisar varit där, och i vanlig ordning beställt varsin Spaten och fått till förvånat svar "nej, den har inte vi". Sen hade de tyckt att menyn såg lite annorlunda ut – lite glesare liksom, annorlunda typsnitt (ungefär som Katie Holmes & Tom Cruise -intervjun i senaste VF). "Men de hade kvar minibiffen", sade han i betryggande ton. "Jag tog en burgare, den var okej, inte riktigt lika god som sist, men de kanske hade en dålig dag i köket".

Nope baby, de hade inte en dålig dag i köket. Köket är utbytt och i den är det nog alltid ganska dåliga dagar. Där serverar man pommes frites som inte är färskfriterade och därför har ett skal som kartong, och béarnaise som skurit sig och smaksatts med, oh the horror, curry. Det råder inget curryembargo i min matkultur eller så – ge mig en vällagad Mauritz lövbiff eller en kärleksfullt hopslängd Flygande Jakob dagen efter alldeles för mycket vin, och jag äter girigt, vällustigt. Men i en béarnaise? Jenny fick en burgare där coleslawen – tidigare alltid ett litet under av perfekt slakad morot och vitkål och en söt och frisk dressing med svaga toner av den där mjölksyran som finns i bra surkål – såg ut som slarvhackad bostongurka med oranga prickar. Det var det också. Bakpotatisen var sådär lite rått rotfruktsartad i konsistensen och aningen genomskinlig och hade ett halvt paket Flora i krysset. Till det dök det upp en skål blöta babyspenatblad med grovhyvlad parmesan på toppen. Inget ont i det, men nu var det en caesar jag beställt. Den kom inte. "Ni kan ju behålla den där, se det som en liten bonus", sa mannen som serverade, och hastade för tionde gången förbi bordet bredvid där en mamma och dotter fick vänta i 25 minuter innan någon tog upp en drickabeställning. Servisen visste inte vad dom serverade. Min köttbit var misstänkt lik en bit tournedos. Inget fel på det heller, men det var en biff jag beställt. Och på den biffen ska det inte ligga två korslagda oreganokvistar. När vi frågade om kvällens rätt kisade servitrisen på griffeltavlan ovanför baren och yttrade efter några sekunder ett tveksamt, lite flinande "Moool", och ryckte på axlarna. "Va?" sa Jenny, ganska barskt. "Mooool", skratt, axelryck. Okej. När hon gått läste vi själva. Moules frites. För någon som jobbar i ett "cuisine de Paris et New York" en lika självklar kunskap som fiskpinnar för en farsa.

Det var som en sån där mardröm där den man är tillsammans med, eller kanske ens pappa, utgör sig för att fortfarande vara ens kille eller pappa men i allt väsentligt är ens mellanstadielärare. Jag sörjer faktiskt på riktigt. Jag skulle ljuga om jag sa att Mäster Anders har varit en central del i mitt liv här borta, för det har det inte, men däremot en av de finare bitarna i periferin. Vart ska vi gå nu på fredagarna för en köttfix innan vi eventuellt biter av en grappa och går hem, med en surrande salongsfylla och en frostig burk Cherry Garcia från Seven på Agnegatan under armen? Vart ska vi ta kompisar från out-of-town på besök för att marinera dom i nåt som är en möjligen skitfånig men ändå väldigt ärlig och härlig kvarterspatriotism? Kungsholmen? Det måste ha varit såhär det var för dom som hade Cattelins som älsklingskrog på sjuttiotalet.

Jag är skitsur för att jag inte visste att kvällen med Annina & Ola i början på juni skulle bli den sista. Det var en söndag, jag skulle dra till Italien på tisdagen och ville fira in semestern med en råbiff. "Törs du det?" sa Annina. "Det är varmt ute och det är en söndag". "Ja men det är väl klart, det är ju Mäster Anders" sa jag. Var Mäster Anders. Jag ska bevara minnet av den råbiffen på en extra fin liten plats i mathjärnan. Och försöka förlika mig med det faktum att Lilla Capri med sina råvaror av äkta kvalitet (sic) och "Grillspett Danny de Vito" (sic igen, 50 centimeter oxfilé) för tillfället faktiskt är det närmaste en kvarterskrog vi har i det här hemmet.

Good old Bobby

Det fanns en tid innan Bobby Brown bara var han som ordnade så att Whitney tappade rösten, tänderna och omdömet.
Lyssna här – swingbeat i ljuvligast tänkbara åttiotalssvid. Flufftrummor! Syntslingor för ett finger!

Apropå GP och garderober

Cecilia Bornäs skriver intressant om det där med inredning, boende och stålar i Sydsvenskan idag.
Som det stod på en för mig välbekant inredningstidning som låg innanför ytterdörren häromdan: »Så får du mer (och bättre) smak för pengarna!«

Diskrepans

Jag vet inte, men det är nånting i klaschen mellan HBO:s magasins-läsande, media-bloggande, ladda-hem-samma-dag-som-USA-premiären-kulturvänsterstatus och det här som är rätt rolig. Är det ett led i SVT:s panikdebatterade ungdomssatsning månntro?
Nu väntar jag bara på att kvällisarna och självtesttidningarna, precis som med »Sex and the City« en gång, ska vulgäradoptera serien som nån sorts defintionsmodell för ung, manlig vänskap. »Fixa Vince-stilen!« »Vem av killarna är DU?«
Jag älskar Entourage, såklart höll jag på att säga, men det är ju inte alls klart med tanke på att jag normalt reagerar med akut blodsockerfall på allt som faller in i den där grabbiga, slit-och-släng-brudiga Män Som Älskar Varandra-kategorin. Skitsamma, en pet peeve mindre. Och hade Michael J. Fox varit död hade Kevin Connolly varit hans reinkarnation, fast snällare, utan gimmickarna.

En annan TV-iakttagelse – har ni tänkt på att »Mäklarna« på SVT utspelar sig i fulast tänkbara dramaljus? Stockholm på film är så ofta fasadporr, Västerbron i soldis och Arne Domnérus. Här är det rätlinjig förort i torskvit februari, och inte det där som upphetsat brukar kallas betongförort och antyder farliga saker som, eh, graffiti och knivar, utan bara det lojt sovstadsmässiga, pendelbussiga som slår till söder om Globen.
Jag kanske gör mig skyldig till ett slags social slumming på distans nu, men jag tycker verkligen om det.