Arrividerci

Nu: ett par veckor i Italien. Sen: sommarjobb i Malmö.
Ses när vi ses, hörs när vi hörs.

Bara för nördarna

Min text om Luca Turins bok The Secret of Scent i dagens Sydsvenska.

Marv

En sång också (man får passa på nu när fildelarprinciperna är i limbo):

»She Needs Me« från Marvin Gayes postumt släppta doldisalbum Vulnerable som, jag svär, är något av det vackraste som spelats in. Första inspelningarna gjordes 1967 men fullföljdes först efter skilsmässan från Anna Gordy tio år senare. Hela skivan släpptes inte förrän 1997. Den brukar allmänt avfärdas som något slags Nat King Cole-kuriositet, och även om jag egentligen slutat med den mest storvulna recensentretoriken så måste jag säga det här: den som påstår det är dum, döv eller utan hjärta.

Jag lyssnar alltid på den så här års, och om den är hjärtskärande i vanliga fall så är den förödande efter tre glas vin.

F Y I

Nu har jag & de andra damerna flyttat vår blogg Fountain hit.

Ni förstår, jag skriver ju inte bara om kultur och sånt, jag är faktiskt intresserad av smink och parfymer också.


Nu tillbaka till vår tyska afton: små vitgröna Nürnbergkorvar, choucroute, Kitchen Aid-bakat rågbröd och nån trevlig, jag menar god!, rieslingsblabla.

Bättre tider

Å satan, nu seglade iTunes in på Whitney Houstons första skiva – den eponyma orangea med den vita baddräkten – och den här fantastiska låten: ljus, innerlig & hyperelegant åttiotalssoul i sitt absoluta esse.
Inte rår man för att man läser in lite extra mycket i den där en gång så förunderligt klara rösten. Inte rår man för att man blir lite ledsen.

Marthamässighet, glamsvennar, lite swingbeat

Nu har jag invigt min Kitchen Aid och slängt (ja slängt, för så enkelt är det med den här babyn) ihop en trifle med hallon, vodka och citrongräs – hello 90-tal, välkommen tillbaka crossover – och sedan en pavlova av de överblivna äggvitorna. För er som inte är dessertmänniskor (som min vän Annina kallar oss) kan jag berätta att en trifle är en tårta i en skål, ungefär, och att en pavlova är en stor, aningen seg maräng som man brer ut grädde och någon syrlig frukt ovanpå, lämpligen hallon, passionsfrukt eller lemon curd. Hade det inte varit för att jag bakat till tonerna av Smooth – seriöst dirty swingbeat från 1995 – hade jag genast utropat mig till Kungsholmens senaste inkarnation av Martha Stewart. Eller hur var det, lade inte hon sig till med något slags hip hop-alias i fängelset? Anyhoo, jag misstänker att det finns fler än jag som gör anspråk på den titeln men ikväll är den fanimej min, och jag har äggkrämen som bevis.

Annars sitter jag och renskriver en massa bullshit som ska utkristalliseras till läsbara artiklar innan veckan är slut. Gick förbi glam-svenne-brackiga food courten Kungsholmen tidigare idag, ja ni vet, Grill 2. Superfräscht. Och jag vet inte om jag menar det som kritik eller beröm. (Jag har heller aldrig påstått att jag själv inte är en glam-svenne-bracka, fast jag gör det nog bara under typ pistolhot.) Jag misstänker att det är ett tecken på lokalpatriotism på gränsen till reaktionäreri då man blir irriterad över att sånt (bara att kalla det »sånt«) flyttar in i ens kvarter (bara att kalla det »ens kvarter«), jag gillade ju när det bara var Mälarpaviljongen och Preem-macken och då och då återvinningsbåten där nere. Eller så är man bara en skeptisk jävel, och man är som alla vet det kungliga pronomenet och därför alltid detsamma som jag. Nå, what else is new.

Nu ska jag ta ut marängen.