Vår tids furu, livsstilsmys och hur man avfärdar det
Ännu ett steg i min transformering från ständigt tårläckande twentysomething till trygg och trivselvägande trettionånting – vi har renoverat sovrummet! Eller tja, renoverat är ljug, men vi har målat om och köpt garderober. Jag har använt ordet ”förvaring” så ofta sista halvåret, gärna i ett röstläge en oktav högre än normalt och gärna med otäckt stirrig blick, att det liksom var tvunget att göra något åt den. Förvaringen alltså, eller bristen på densamma. Numera är det ett vitt rum med välmående, välorganiserade och hyfsat välvalda klädskåp i ek. Eken är något av en kompromiss – själv är jag av uppfattningen att ek kommer att bli min generations furu och hatas närmast besinninglöst innan vi ens hunnit fylla femtio – men å andra sidan ska vi väl inte bo här så länge att vi hinner hamna i det där tråkiga post-modern-pre-retro-läget.
Om jag velat få tillbaka lite av investeringen skulle jag kanske skrivit en krönika om det, ni vet, en sån där mysig, lite avbönsgörande sak i valfri större inredningstidnng som av någon anledning alltid låter skribenter som egentligen skiter i inredning skriva krönikor om varför de egentligen skiter i inredning. Eller ”skiter i” vet jag väl inte, men säg såhär, vi hänger inte på låset på Asplund på måndagarna. Vi har inte råkoll på Tord Boontje. Vårt perspektiv brukar därför efterfrågas av publikationer som annars gärna ägnar femton sidor åt gula plastmuggar eller livsnjutare som släpat hem skåp ifrån Botswana eller börsmäklare som ”blivit kära” i en tomt eller bildjobb som instruerar en hur man ska piffa upp sin dukning med torkade bär och retrovikta servetter och placeringskort med fastlimmade julgranskulor. Jag antar att det är sånt som kallas att besjäla.
Nu har jag inga som helst problem med att skriva ännu en trivsamt raljerande krönika om att jösses, jag har lagt tid på något så smått och småborgerligt som att inreda mitt hem. Det går på rutin, titta bara på den här bloggposten. Däremot vete fan om jag orkar läsa en till det här årtiondet. Varför är det är så svårt att hitta krönikörer som har ett äkta, kunnigt och passionerat (och här kommer ett djupt känt förlåt för det ordvalet) förhållningssätt till köksöar, tapeter och blanksvarta dörrar? Eller är det bara så enkelt att dom som har det inte kan skriva krönikor? Försök föreställa er greppet i en musiktidning – typ, hörrni nu tar vi och ber Göran som inte köpt en ny skiva sen India Aries första skriva en krönika om soul, det blir väl trevligt och avspänt. (Eller vänta det kanske faktiskt skulle bli ganska kul.)
Annars har jag för dagen valt att spraya på mig Shalimar, Guerlainparfymen från 1925 som är sidekick till Sigourney Weaver i »Working Girl«. Big mistake. Huge. Den luktar fortfarande droger, sitta-på-golvet-vegetarianism och härsken sololja på mina handleder.
Och så har jag insett att det här möjligen kan bli hösten då jag slutgiltigt rostar och brer mig in i glutenkoman. Brat-ICA:t på Kungsholmstorg har börjat sälja franskimporterat smör med havssalt. Inte för att jag har något emot Bregott, men det känns inte som en lika bra anledning att inte kunna knäppa brallorna.
Om jag velat få tillbaka lite av investeringen skulle jag kanske skrivit en krönika om det, ni vet, en sån där mysig, lite avbönsgörande sak i valfri större inredningstidnng som av någon anledning alltid låter skribenter som egentligen skiter i inredning skriva krönikor om varför de egentligen skiter i inredning. Eller ”skiter i” vet jag väl inte, men säg såhär, vi hänger inte på låset på Asplund på måndagarna. Vi har inte råkoll på Tord Boontje. Vårt perspektiv brukar därför efterfrågas av publikationer som annars gärna ägnar femton sidor åt gula plastmuggar eller livsnjutare som släpat hem skåp ifrån Botswana eller börsmäklare som ”blivit kära” i en tomt eller bildjobb som instruerar en hur man ska piffa upp sin dukning med torkade bär och retrovikta servetter och placeringskort med fastlimmade julgranskulor. Jag antar att det är sånt som kallas att besjäla.
Nu har jag inga som helst problem med att skriva ännu en trivsamt raljerande krönika om att jösses, jag har lagt tid på något så smått och småborgerligt som att inreda mitt hem. Det går på rutin, titta bara på den här bloggposten. Däremot vete fan om jag orkar läsa en till det här årtiondet. Varför är det är så svårt att hitta krönikörer som har ett äkta, kunnigt och passionerat (och här kommer ett djupt känt förlåt för det ordvalet) förhållningssätt till köksöar, tapeter och blanksvarta dörrar? Eller är det bara så enkelt att dom som har det inte kan skriva krönikor? Försök föreställa er greppet i en musiktidning – typ, hörrni nu tar vi och ber Göran som inte köpt en ny skiva sen India Aries första skriva en krönika om soul, det blir väl trevligt och avspänt. (Eller vänta det kanske faktiskt skulle bli ganska kul.)
Annars har jag för dagen valt att spraya på mig Shalimar, Guerlainparfymen från 1925 som är sidekick till Sigourney Weaver i »Working Girl«. Big mistake. Huge. Den luktar fortfarande droger, sitta-på-golvet-vegetarianism och härsken sololja på mina handleder.
Och så har jag insett att det här möjligen kan bli hösten då jag slutgiltigt rostar och brer mig in i glutenkoman. Brat-ICA:t på Kungsholmstorg har börjat sälja franskimporterat smör med havssalt. Inte för att jag har något emot Bregott, men det känns inte som en lika bra anledning att inte kunna knäppa brallorna.