Modeveckan

Jag var på Whyred-visning på Berns igår. Det är väldigt kärringaktigt, men varenda gång jag försöker ta till mig mode, Mode, MODE, så känner jag mig som Bette Midlers rollfigur i First Wives' Club, när hon står framför ett skyltfönster i vadlång kjol och undrar om det är meningen att ”some foetus” ska bära klänningen. Det var den ena tanken jag tog med mig därifrån. Det här var de andra: börjar man inte bli ofantligt trött på kalasbyxor i kombination med puffipuffiga cirkusöverdelar nu? Tjacklooken? Träklackar? För att inte tala om alla dessa korviga (jag övervägde ett annat ord, men jag är för pryd) stuprörsjeans på killar? Är det konceptuellt? Är det konst?
Jag kunde aldrig gå ner i spagat, jag är aldrig festens medelpunkt och jag kan aldrig bli en modemänniska, men en sak kan jag tala om, och det är att stora glasögon är det här årets bruna stövlar.

Gonna take you in the room, sugar

För ganska exakt tio år sen tog jag och min dåvarande och nuvarande kollega Elin taxi till ett ställe i närheten av centralen. Jag hade bara bott i Stockholm tre veckor och såg fortfarande inte skillnad på Vasagatan och Sveavägen, eller St Eriksplan och Fleminggatan, vilket gjorde min utflykt till mitt enda möte med arbetsförmedlingen ganska invecklat, och försenat, men ändå. Jag tror det var i närheten av Centralen, och där skulle vi titta på Maxwell, på ett ganska litet ställe där allt var bordellrött, scenen var inte högre än en skokartong, staket saknades. Elin hade solglasögon för att se ut som 20. Vi drog upp den ena Marlboro Lightsen efter den andra. Vi väntade. Det hade gått ett halvår sen Maxwell's Urban Hang Suite släpptes, en av den handfull skivor som ändrade mitt liv vilket låter som sånt där skit man säger, men nu är det så, på riktigt. Jag hade ont i magen av förväntningarna. Maxwell kom in, något försenad, i spetsblus, svarta byxor, platta dansskor. Han blundade, piruettade, blottade bröstet, krypsjöng i falsett. Hade jag varit bra på att dåna och veva och skrika hade jag förmodligen gjort det men jag är svensk och blyg och stod blickstilla och nästan grät för att det var så bra.

Skälet till att jag skriver det här är enkel: skivbolaget har äntligen satt ett släppdatum på den groteskt försenade, tredelade(!), fjärdeplattan Black Summer's Night efter typ tre års hyllvärmning. Enligt samstämmiga rykten för att plattan är full av gayiga undertexter vilket skivolaget trott skulle skada Maxwells kvinnliga fanbase. Kanske har det gått upp för dom Maxwells kvinnliga fanbase troligtvis hängt med sen 1996 och troligtvis är ganska lik, tja, mig – fullvuxen, stadgad, ganska faghaggig. Kanske har dom bara fått en omvänd hjärnblödning. Oavsett. Jag är så sprickfärdigt glad, säll, salig. Snart kan man lyssna på första singeln, här. Notera datumet. Jag vet vad jag kommer att göra på onsdag, och det involverar inte frostskadade rosor och transfettiga geléhjärtan.