Anna Hellsten

Jag & Ria säger hej

2007-03-07T20:06:00.000+01:00

Nu slutar jag skriva i den här bloggen och öppnar istället nytt och gemensamt med Annina Rabe, här.
Ambitionen kommer att vara lite mer fanzine och lite mindre blogg, vilket förstås bara är ett annat sätt att frasera Helle Kleins ack så hånade motto "personlig men inte privat" (inte för att jag förstod vad som egentligen var så löjligt med det). Vi får väl se hur det går med den saken.
Vi heter Shampoo Rising och där finns inte så mycket ännu, mer än en oproportionerlig lång och, well, ganska personlig text av yours truly, men det blir snart mera. Välkommen att läsa oss där!

Modeveckan

2007-02-15T15:17:00.000+01:00

Jag var på Whyred-visning på Berns igår. Det är väldigt kärringaktigt, men varenda gång jag försöker ta till mig mode, Mode, MODE, så känner jag mig som Bette Midlers rollfigur i First Wives' Club, när hon står framför ett skyltfönster i vadlång kjol och undrar om det är meningen att ”some foetus” ska bära klänningen. Det var den ena tanken jag tog med mig därifrån. Det här var de andra: börjar man inte bli ofantligt trött på kalasbyxor i kombination med puffipuffiga cirkusöverdelar nu? Tjacklooken? Träklackar? För att inte tala om alla dessa korviga (jag övervägde ett annat ord, men jag är för pryd) stuprörsjeans på killar? Är det konceptuellt? Är det konst?
Jag kunde aldrig gå ner i spagat, jag är aldrig festens medelpunkt och jag kan aldrig bli en modemänniska, men en sak kan jag tala om, och det är att stora glasögon är det här årets bruna stövlar.

Gonna take you in the room, sugar

2007-02-11T13:35:00.000+01:00

För ganska exakt tio år sen tog jag och min dåvarande och nuvarande kollega Elin taxi till ett ställe i närheten av centralen. Jag hade bara bott i Stockholm tre veckor och såg fortfarande inte skillnad på Vasagatan och Sveavägen, eller St Eriksplan och Fleminggatan, vilket gjorde min utflykt till mitt enda möte med arbetsförmedlingen ganska invecklat, och försenat, men ändå. Jag tror det var i närheten av Centralen, och där skulle vi titta på Maxwell, på ett ganska litet ställe där allt var bordellrött, scenen var inte högre än en skokartong, staket saknades. Elin hade solglasögon för att se ut som 20. Vi drog upp den ena Marlboro Lightsen efter den andra. Vi väntade. Det hade gått ett halvår sen Maxwell's Urban Hang Suite släpptes, en av den handfull skivor som ändrade mitt liv vilket låter som sånt där skit man säger, men nu är det så, på riktigt. Jag hade ont i magen av förväntningarna. Maxwell kom in, något försenad, i spetsblus, svarta byxor, platta dansskor. Han blundade, piruettade, blottade bröstet, krypsjöng i falsett. Hade jag varit bra på att dåna och veva och skrika hade jag förmodligen gjort det men jag är svensk och blyg och stod blickstilla och nästan grät för att det var så bra.

Skälet till att jag skriver det här är enkel: skivbolaget har äntligen satt ett släppdatum på den groteskt försenade, tredelade(!), fjärdeplattan Black Summer's Night efter typ tre års hyllvärmning. Enligt samstämmiga rykten för att plattan är full av gayiga undertexter vilket skivolaget trott skulle skada Maxwells kvinnliga fanbase. Kanske har det gått upp för dom Maxwells kvinnliga fanbase troligtvis hängt med sen 1996 och troligtvis är ganska lik, tja, mig – fullvuxen, stadgad, ganska faghaggig. Kanske har dom bara fått en omvänd hjärnblödning. Oavsett. Jag är så sprickfärdigt glad, säll, salig. Snart kan man lyssna på första singeln, här. Notera datumet. Jag vet vad jag kommer att göra på onsdag, och det involverar inte frostskadade rosor och transfettiga geléhjärtan.

2007-01-22

2007-01-23T01:44:00.000+01:00

_{Stockholm har blivit kallt}

Jag har i princip bara sett framsidan av en dator sen nyår, så den här veckan tänker jag jobba så lite som det är humanly possible i slutet av januari. Idag hade jag helledigt och tog en dag med Stockholm – ni vet, kvalitetstid! – som inte riktigt blev som jag tänkt eftersom Nansobutiken stängt. Jag har haft en tendens att köpa Nanso-klänningar när jag känner mig nöjd med mig själv (vilket iofs skulle innebära att jag bara kände mig nöjd med mig själv en gång i fjol, och det är ju lögn) men nu är det alltså slut med det. Jag köpte en ny parfym istället, och provade en klänning med det sjungande namnet Mariel på Marimekko. När jag stod där i provrummet funderade jag en stund över vad det betyder att jag börjat dras till Marimekkoklänningar med generösa skärningar och tvättråd på finska. Eller, att jag börjat dras till finskt trikåmode, punkt. Kanske är jag smickrad för att jag hos Marimekko drar Small medan jag hos Filippa K i andra hörnan av Norrmalmstorg blir en Large hur mycket nutrilett choklad jag än häller i mig. Kanske är det ett tecken på att jag sakta sugs in i den kulturlookstunnel jag var född att sugas in i, silverörhängen och page och allt. Fast det blev inget, det var för mycket Kyrkans barntimme över klänningen, och det var för dyrt. Vill jag se kristen ut kan jag avstå från smink istället. Det är billigare.

Dagen slutade med en tröja i alla fall, en brun med ett slags flygvärdinneparti över axlarna, från ett fint ställe på Bondegatan med det fonetiskt tveksamma namnet Kunigunda, och sen tillbaka genom snöyran till The Prestige på Kungsgatan. Vem hade anat att trollkarlsfilmer kunde vara sådana? Och apropå filmer som inte är som man tror, se till att se Brick om ni kan och inte gjort det. Vältaliga high school-kids, ”gothed-up cripples” och heroinsmuggling i film noir-kostym, hur bra som helst och inte löjligt eller tongue-in-cheek för en enda sekund. Å, om ändå allt här i världen vore lika oförutsägbart.

Sexy Santa

2006-12-28T20:19:00.000+01:00

Eftersom jag är en programmeringsnolla har jag inte fattat hur man postar YouTube-länkar på det där tjusiga tevebloggsviset, så jag gör en fulvariant på detta vis.
Årets julsång. Årets R&B-pastisch. Faktiskt nästan årets soulballad, på riktigt – känn bara på Boyz II Men-mumlandet och det rent Isley Brothers-fina wellwellwell:et i slutet. Eftersom jag inte förstått nånting av Victorias Secret-hiten »Sexy Back« (jag fattade å andra sidan inte Daft Punk eller crunken heller) var det det här jag behövde för att ta JT till hjärtat igen.

Lång tid, ingen se

2006-12-17T22:07:00.000+01:00

....men det händer ju så lätt, speciellt nuförtiden.

Har inte så mycket att komma med idag heller, mer än ett stilla blåsande i min egen trumpet:
Den svenska översättningen av Chuck Palahniuks Fight Club har nämligen kommit, utförd av yours truly för snart två år sen. Ni kanske är tveksamma till kvaliteten på översättningen med tanke på rubriken på den här bloggposten. Var inte det. Köp den istället till valfri corporate slave och/eller lyxkonsument ni tycker om i julklapp. Det gagnar inte mig, även om jag självklart hann utveckla något slags beskyddarinstinkt gentemot texten då jag översatte (och hey, någon talbokskrona får jag säkert i skattepliktig överraskning nästa höst). Däremot gagnar det mina kamrater på Modernista.
Och det är, tvärtemot vad recensenten på Aftonbladet tyckte, en berättelse som slår filmversionen av densamma med jättemånga av det där vi brukar kalla hästlängder.

Vila vid denna källa

2006-11-24T12:07:00.000+01:00

Fountain är tillbaka efter konvalescensen. Inom en ganska snar framtid kommer den att ha ny frisk färg på kinderna också. Titta in!

En mycket liten historia om stövlar och perfekta ögonblick

2006-11-22T16:26:00.000+01:00

Idag gick blixtlåset i mina nya kängor sönder, och det tar en vecka att få dom lagade. Jag och stövelblixtlås är lite som jag och trådlöst internet, dom har en egen vilja, jag kan inget göra mer än vänta, hoppas på en dag till, eller en halvtimme.
Just stövelblixtlås som kackar ur är historien om mitt liv, lite iallafall. Sist det hände hade jag för hittills enda gången i mitt liv hittat ett par perfekta stövlar med lagom låg och stadig klack, med rund tå, med lagom tajt skaft. Dom hängde med en enda välsignad dag innan blixtlåset fastnade nånstans vid ankelknölen och åkte in till skomakaren. Det störde mig ofantligt, eftersom jag kände mig snygg på det där fläckfria sättet jag nästan aldrig gör annars, utan damm på kappan, med bra bena. Och för att jag just då verkligen behövde dom.
Det här var tidigt i januari, det var andra gången vi sågs och den första på kvällstid, och alla krogar var stängda eftersom det var trettondagsafton. Undermedvetet hade vi nog förlagt träffen dit eftersom vi då, helt utan ängsliga svepskäl, skulle kunna hålla till hemma istället. Vi satt först i en skitliten etta bakom Hotell Oden, kokplattor i en garderob, svart takfläkt, ett fönster. Vi kan ha druckit vit glögg, kall, eller något annat alkoholhaltigt av den där sorten som aldrig går åt och som åker fram i mer eller mindre desperata lägen. Det här var inget desperat läge, men det tarvade alkohol. Vi kom på att vi nog skulle åka hem till mig istället och då åkte de ängsliga svepskälen fram ur påsen ändå: jaaaa så kan du se hur jag har det, jooo jag har nog vin hemma, har du varit på Hornstull?
Jag kommer ihåg när vi sprang över mörka frostkalla Odenplan, mot fyrans buss, sådär surrigt förväntansfullt tipsy, och jag var obeskrivligt lycklig. Jag minns det. Men jag minns också de fula reservstövlarna jag hade på mig, de uttöjda, säckiga, utslitna, vida, uttrampat bredfotade, allvädersliknande, dom klafsade runt vaderna. Jag minns att jag sneglade ner på dom medan vi sprang mot dörrarna. Han såg dom nog inte och det var inte det som var grejen heller, men jag kommer ihåg känslan av att ha ett perfekt ögonblick bara precis bortanför mitt grepp, och jag kommer ihåg att jag kände mig löjlig som tillät ett par stövlar att störa det.
Dagen efter klafsade jag runt Söder, bredvid honom, ingen mössa, vinddraget rakt in mellan knapparna, handlederna och örsnibbarna blev så kalla att jag tappade känseln. Vi åkte på skridskogungan i Vitabergsparken. Vi stod utanför Liljeholmsbadet och tittade på isen. Enda stället som var öppet för middag var Hard Rock Café, jag minns att vi pratade om coleslaw och jag vet precis var vi satt. Vi tinade upp igen, han och jag och mina fula stövlar. Det är sju år sen i januari. Det här har ingen sensmoral, ingen alls, inte ens en poäng, jag sluter inga cirklar. Men jag kommer inte ihåg ens en enda av gångerna efteråt då jag hade på mig de fläckfria stövlarna.

Att leva i det förflutna

2006-11-15T20:07:00.000+01:00

_{...om dom åtminstone sett ut som John Cusack.}

Min kamrat doktor Pontus rapporterar att Living in the past i Lund lagt ner. Living in the past var en skivbutik i källarplanet i ett hus borta vid Bantorget. Man fick dammhosta efter mindre än en minut därinne. Tysta farbröder fingrade på Dusty Springfield-vinyler bakom mjölkiga plastfickor. Tysta killar fingrade på Morrissey-CD:s med handskrivna prislappar som inte gick att pilla bort utan hjälp av tops och aceton. Jag var alltid där som den blaserade tjejkompisen, den som ställde sig utanför, satte stövelklacken mot väggen som en annan glädjeflicka, grävde upp ett paket Lucky Strike eller någon annan studentcigg ur secondhandkappans håliga ficka, rökte, frös, böjde sig efter två cigaretter ner mot fönstret i knähöjd och rullade med ögonen om att nuärdetväldagsattkommautförfaaan. Det är märkligt att känna saknad över något man aldrig egentligen tyckte om.

Orp (Sjung Halleluja)

2006-11-15T10:34:00.000+01:00

Och vet ni vad jaaaag har gjort idag då? Jag har lyssnat på nya Orup. Orpan, som vi sa på nittiotalet. (Förlåt. Förlåt.)
Skivan är inte lika popkrispigt perfekt som »Stockholm & andra ställen« och den rosa med gummistövlarna – den med »Vid min faders grav« – men PSB-titeln – »Faktiskt« – är fantastisk. Enkla ordtricks biter gärna på mig. Och det låter ju som Orpan, vilket alltid – alltid – varit gott nog för mig. Till och med när han lät som Anders Glenmark. Jag sitter här och känner att jag kanske borde urskulda mig lite, kanske försöka konstruera en slags rolig twist på det faktum att jag lyssnat på Orpan, men jag kommer inte på någon (jag har dessutom redan dragit den där storyn om när jag åkte bil med Orup och han tipsade om Sophiahemmets abortmottagning och det är den enda roliga Orupstory jag har, jag är för övrigt inte typen som drar till mig så många roliga storys). Jag läste helt enkelt Markus Larssons recension i Aftonbladet och så ville jag lyssna. Markus Larsson tycker för övrigt ganska ofta vad jag tror att jag skulle ha tyckt om jag fortfarande recenserat, och han har ett tonläge jag tycker om – en klar, behaglig korsbefruktning av mainstream och snobbigt och snällt och skarpt. Han lider desstom inte ett dugg av den utbredda recensentåkomman som jag på ett oinspirerat vis tänker kalla nuförsökerjagvarasmart-sjukan, och det är en skrivstil jag kommit att uppskatta mer och mer. (Därmed inte sagt att jag saknar Måns Ivarsson.)

Annars hade jag på ett fullständigt samhällsonyttigt sätt tänkt använda delar av den här dagen till att skriva den där långa cheesecaketexten som jag tänkt skriva i flera år, men jag sitter med en artikelöversättning och måste därför arbeta och inte lägga ut texten om till exempel mötet mellan salt philly och bittersöt choklad, eller när jag äntligen slutade få möhipperysningar av ordkombinationen. Jag ber att få återkomma när jag är klar och dragit på mig Nigella-koftan.

Vackert, så vackert

2006-11-14T22:18:00.000+01:00

»Ju längre jag lever, desto mer skeptisk blir jag mot mina egna och andras barndomsminnen som autentiska bitar i en objektiv historieskrivning. Det jag äger och tyder som sanning är fragment av en historia, som när den plockas upp som ett minne är belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av. Barndomsminnen är subjektiva väktare av min historia så som jag vill ha den berättad just nu.«

Ur Margareta Strömstedts magnifika “Natten innan de hängde Ruth Ellis«.
»...belyst av den känsla jag bygger upp min självbild av.« Oslagbart.

Oj (everything changes).

2006-11-11T11:21:00.000+01:00

Jag kommer av någon anledning att tänka på Andrew Ridgeley nu. »Son of Albert«, någon?

Friday, I'm in love

2006-11-10T19:49:00.000+01:00

Det här är en sån dag då det verkar vara, inte vår, men nån sorts Prozac, i luften, som balans och kontrast till de dagar då det är moraknivsstämning så fort man lämnar trapphuset. Busschauffören log milt, önskade trevlig helg och uppmanade oss via högtalarsystemet att "ha riktigt kul" när han klev av sitt pass vid Fridhemsplan. På Seven-Eleven spontanbubblade säljkillen om Ben & Jerrys nya glass ("två glassar i en!") och vinkade så trevlig kväll att det kändes som om han faktiskt menade det. På Ho's erbjöd kvinnan vid bordet intill oss att smaka av räkchipsen, de rosa som ser ut som florstunn frigolit. Till och med den fridansande tjacktoken utanför gamla Blondie Burger (vad har hänt?) såg ofarlig ut. Inte tillräckligt ofarlig för att jag inte skulle hålla mig på behörigt avstånd dock. Min knarkskräck är djup och sann och genuin.

Annars har jag två ord som ringt i huvudet i ett dygn: Nigellas chokladcheesecake! (För moderna särskrivister blir det antagligen fyra). Jag återkommer troligtvis med recept och cheesecaketeori. Nu ska jag dricka newportsk granatmartini, rulla ut mig på mattan och kolla på sista säsongen av Larry David. Life is good.

Betty & bittorrent

2006-11-08T11:21:00.000+01:00

Liten Sydistext om Ugly Betty idag (hint: jo, jag är kritisk).
Och för att kunna skriva detta har jag laddat hem TV. Det jag så sent som förra veckan avfärdade med argumentet att det skulle vara som att undergå ett kulturellt könsbyte har alltså redan skett. Call me Anders!

Och

2006-10-29T21:09:00.000+01:00

Och här en text av moi ur dagens SDS om vilken sorts heminredning det är okej att peka finger åt, eller inte.

_{(Bilden är från paret Ceasescus hem)}

Nere sen dag ett

2006-10-29T13:34:00.001+01:00

Dagens hjältinna är min kompis Johanna Swanberg som fått en liten intervju med Chandler Burr i dagens K-bilaga i Svenska Dagbladet (jag skrev lite om det här, och om Luca Turin här, och här är en gammal älsklingslänk till Burrs intervju med Sarah Jessica Parker då magnifika »Lovely« släpptes). Johannas text ligger inte på nätet ännu, men med Svenskans nätpubliceringsprinciper blir det väl troligtvis i morgon. Jag läste Burrs spalt på tåget mellan Newark och New Haven häromveckan, bra såklart. Men jag tycker fortfarande Luca Turin har ett friare och mäktigare språk, lite roligare, så storvulet att det nästan, fast bara nästan, tippar över fel sida gränsen. Läs »The Secret of Scent«!

Som den snobb, ängslare och misströstare jag är fruktar jag av diverse anledningar att Chandler Burr mycket väl kan bli Stockholms senaste R.Kelly eller Joan Didion, men jag tänker vara glad ett tag iallafall. Dessutom var jag & Johanna tidiga med det här med parfymsmarthet. Seså, valfri dagstidning, ge nu oss genast en parfymspalt där vi inte behöver knäböja inför annonsmarknadens altare.

ps. Dagens återupptäckt: Shiseidos »Feminité du Bois«. Om du aldrig trott att det kan vara en bra sak att lukta nyregnad tallskog och lite för gammalt portvin är det dags att tänka om.

Sen sist

2006-10-24T12:19:00.000+02:00

_{National Seashore Line, Cape Cod}

_{Fall foliage season i Canterbury Shaker Village}

_Mystic

_{Union Oyster House, Boston}

_Newport

_Crabcakes

_{En av Bostons skylines}

_{Is a bowel cleanse right for you?}

_{En halva av Deluca Markets overstuffed sandwich i Boston Commons}

Som Julian Sands skriker då han klättrat upp i ett träd i »Ett rum med utsikt«: »Truth! Beauty! Truuuuuth!«

Återkommer med mer när jag slutat akutsomna på vardagsrumsmattan.

Sorg

2006-10-03T23:39:00.000+02:00

Färgen på mina hemkvarter har bleknat – Mäster Anders, den ganska enastående köttkrogen med det gula kaklet, den perfekta caesarn och den nästan perfekta servicen, is no more.

Jag fick höra rykten om ny regim redan förra veckan då min dude och ett par kompisar varit där, och i vanlig ordning beställt varsin Spaten och fått till förvånat svar "nej, den har inte vi". Sen hade de tyckt att menyn såg lite annorlunda ut – lite glesare liksom, annorlunda typsnitt (ungefär som Katie Holmes & Tom Cruise -intervjun i senaste VF). "Men de hade kvar minibiffen", sade han i betryggande ton. "Jag tog en burgare, den var okej, inte riktigt lika god som sist, men de kanske hade en dålig dag i köket".

Nope baby, de hade inte en dålig dag i köket. Köket är utbytt och i den är det nog alltid ganska dåliga dagar. Där serverar man pommes frites som inte är färskfriterade och därför har ett skal som kartong, och béarnaise som skurit sig och smaksatts med, oh the horror, curry. Det råder inget curryembargo i min matkultur eller så – ge mig en vällagad Mauritz lövbiff eller en kärleksfullt hopslängd Flygande Jakob dagen efter alldeles för mycket vin, och jag äter girigt, vällustigt. Men i en béarnaise? Jenny fick en burgare där coleslawen – tidigare alltid ett litet under av perfekt slakad morot och vitkål och en söt och frisk dressing med svaga toner av den där mjölksyran som finns i bra surkål – såg ut som slarvhackad bostongurka med oranga prickar. Det var det också. Bakpotatisen var sådär lite rått rotfruktsartad i konsistensen och aningen genomskinlig och hade ett halvt paket Flora i krysset. Till det dök det upp en skål blöta babyspenatblad med grovhyvlad parmesan på toppen. Inget ont i det, men nu var det en caesar jag beställt. Den kom inte. "Ni kan ju behålla den där, se det som en liten bonus", sa mannen som serverade, och hastade för tionde gången förbi bordet bredvid där en mamma och dotter fick vänta i 25 minuter innan någon tog upp en drickabeställning. Servisen visste inte vad dom serverade. Min köttbit var misstänkt lik en bit tournedos. Inget fel på det heller, men det var en biff jag beställt. Och på den biffen ska det inte ligga två korslagda oreganokvistar. När vi frågade om kvällens rätt kisade servitrisen på griffeltavlan ovanför baren och yttrade efter några sekunder ett tveksamt, lite flinande "Moool", och ryckte på axlarna. "Va?" sa Jenny, ganska barskt. "Mooool", skratt, axelryck. Okej. När hon gått läste vi själva. Moules frites. För någon som jobbar i ett "cuisine de Paris et New York" en lika självklar kunskap som fiskpinnar för en farsa.

Det var som en sån där mardröm där den man är tillsammans med, eller kanske ens pappa, utgör sig för att fortfarande vara ens kille eller pappa men i allt väsentligt är ens mellanstadielärare. Jag sörjer faktiskt på riktigt. Jag skulle ljuga om jag sa att Mäster Anders har varit en central del i mitt liv här borta, för det har det inte, men däremot en av de finare bitarna i periferin. Vart ska vi gå nu på fredagarna för en köttfix innan vi eventuellt biter av en grappa och går hem, med en surrande salongsfylla och en frostig burk Cherry Garcia från Seven på Agnegatan under armen? Vart ska vi ta kompisar från out-of-town på besök för att marinera dom i nåt som är en möjligen skitfånig men ändå väldigt ärlig och härlig kvarterspatriotism? Kungsholmen? Det måste ha varit såhär det var för dom som hade Cattelins som älsklingskrog på sjuttiotalet.

Jag är skitsur för att jag inte visste att kvällen med Annina & Ola i början på juni skulle bli den sista. Det var en söndag, jag skulle dra till Italien på tisdagen och ville fira in semestern med en råbiff. "Törs du det?" sa Annina. "Det är varmt ute och det är en söndag". "Ja men det är väl klart, det är ju Mäster Anders" sa jag. Var Mäster Anders. Jag ska bevara minnet av den råbiffen på en extra fin liten plats i mathjärnan. Och försöka förlika mig med det faktum att Lilla Capri med sina råvaror av äkta kvalitet (sic) och "Grillspett Danny de Vito" (sic igen, 50 centimeter oxfilé) för tillfället faktiskt är det närmaste en kvarterskrog vi har i det här hemmet.

Good old Bobby

2006-10-02T16:38:00.000+02:00

Det fanns en tid innan Bobby Brown bara var han som ordnade så att Whitney tappade rösten, tänderna och omdömet.
Lyssna här – swingbeat i ljuvligast tänkbara åttiotalssvid. Flufftrummor! Syntslingor för ett finger!

Apropå GP och garderober

2006-10-01T23:56:00.000+02:00

Cecilia Bornäs skriver intressant om det där med inredning, boende och stålar i Sydsvenskan idag.
Som det stod på en för mig välbekant inredningstidning som låg innanför ytterdörren häromdan: »Så får du mer (och bättre) smak för pengarna!«

Diskrepans

2006-10-01T22:56:00.000+02:00

Jag vet inte, men det är nånting i klaschen mellan HBO:s magasins-läsande, media-bloggande, ladda-hem-samma-dag-som-USA-premiären-kulturvänsterstatus och det här som är rätt rolig. Är det ett led i SVT:s panikdebatterade ungdomssatsning månntro?
Nu väntar jag bara på att kvällisarna och självtesttidningarna, precis som med »Sex and the City« en gång, ska vulgäradoptera serien som nån sorts defintionsmodell för ung, manlig vänskap. »Fixa Vince-stilen!« »Vem av killarna är DU?«
Jag älskar Entourage, såklart höll jag på att säga, men det är ju inte alls klart med tanke på att jag normalt reagerar med akut blodsockerfall på allt som faller in i den där grabbiga, slit-och-släng-brudiga Män Som Älskar Varandra-kategorin. Skitsamma, en pet peeve mindre. Och hade Michael J. Fox varit död hade Kevin Connolly varit hans reinkarnation, fast snällare, utan gimmickarna.

En annan TV-iakttagelse – har ni tänkt på att »Mäklarna« på SVT utspelar sig i fulast tänkbara dramaljus? Stockholm på film är så ofta fasadporr, Västerbron i soldis och Arne Domnérus. Här är det rätlinjig förort i torskvit februari, och inte det där som upphetsat brukar kallas betongförort och antyder farliga saker som, eh, graffiti och knivar, utan bara det lojt sovstadsmässiga, pendelbussiga som slår till söder om Globen.
Jag kanske gör mig skyldig till ett slags social slumming på distans nu, men jag tycker verkligen om det.

Vår tids furu, livsstilsmys och hur man avfärdar det

2006-09-27T12:48:00.000+02:00

Ännu ett steg i min transformering från ständigt tårläckande twentysomething till trygg och trivselvägande trettionånting – vi har renoverat sovrummet! Eller tja, renoverat är ljug, men vi har målat om och köpt garderober. Jag har använt ordet ”förvaring” så ofta sista halvåret, gärna i ett röstläge en oktav högre än normalt och gärna med otäckt stirrig blick, att det liksom var tvunget att göra något åt den. Förvaringen alltså, eller bristen på densamma. Numera är det ett vitt rum med välmående, välorganiserade och hyfsat välvalda klädskåp i ek. Eken är något av en kompromiss – själv är jag av uppfattningen att ek kommer att bli min generations furu och hatas närmast besinninglöst innan vi ens hunnit fylla femtio – men å andra sidan ska vi väl inte bo här så länge att vi hinner hamna i det där tråkiga post-modern-pre-retro-läget.

Om jag velat få tillbaka lite av investeringen skulle jag kanske skrivit en krönika om det, ni vet, en sån där mysig, lite avbönsgörande sak i valfri större inredningstidnng som av någon anledning alltid låter skribenter som egentligen skiter i inredning skriva krönikor om varför de egentligen skiter i inredning. Eller ”skiter i” vet jag väl inte, men säg såhär, vi hänger inte på låset på Asplund på måndagarna. Vi har inte råkoll på Tord Boontje. Vårt perspektiv brukar därför efterfrågas av publikationer som annars gärna ägnar femton sidor åt gula plastmuggar eller livsnjutare som släpat hem skåp ifrån Botswana eller börsmäklare som ”blivit kära” i en tomt eller bildjobb som instruerar en hur man ska piffa upp sin dukning med torkade bär och retrovikta servetter och placeringskort med fastlimmade julgranskulor. Jag antar att det är sånt som kallas att besjäla.

Nu har jag inga som helst problem med att skriva ännu en trivsamt raljerande krönika om att jösses, jag har lagt tid på något så smått och småborgerligt som att inreda mitt hem. Det går på rutin, titta bara på den här bloggposten. Däremot vete fan om jag orkar läsa en till det här årtiondet. Varför är det är så svårt att hitta krönikörer som har ett äkta, kunnigt och passionerat (och här kommer ett djupt känt förlåt för det ordvalet) förhållningssätt till köksöar, tapeter och blanksvarta dörrar? Eller är det bara så enkelt att dom som har det inte kan skriva krönikor? Försök föreställa er greppet i en musiktidning – typ, hörrni nu tar vi och ber Göran som inte köpt en ny skiva sen India Aries första skriva en krönika om soul, det blir väl trevligt och avspänt. (Eller vänta det kanske faktiskt skulle bli ganska kul.)

Annars har jag för dagen valt att spraya på mig Shalimar, Guerlainparfymen från 1925 som är sidekick till Sigourney Weaver i »Working Girl«. Big mistake. Huge. Den luktar fortfarande droger, sitta-på-golvet-vegetarianism och härsken sololja på mina handleder.

Och så har jag insett att det här möjligen kan bli hösten då jag slutgiltigt rostar och brer mig in i glutenkoman. Brat-ICA:t på Kungsholmstorg har börjat sälja franskimporterat smör med havssalt. Inte för att jag har något emot Bregott, men det känns inte som en lika bra anledning att inte kunna knäppa brallorna.

Spridd söndag

2006-09-17T10:57:00.000+02:00

Igår tittade vi på Jane Fonda på Plattan och strök runt i jakt på Leijonborg på Norrmalmstorg. Sen läste jag partimanifest halva kvällen och i natt har jag drömt simpelt och symboliskt om skilsmässor. Så mycket för min hastigt påkomna borgerlighet.

Annat:

Jag har en text om killar som gillar mat (och varandra) i Sydis idag.

Och så dagens Being-Kjell-Häglund-ögonblick: varför illustrerar DN en puff om svensköversättningen av »Ett rum med utsikt« med en bild ur »Howard's End«?

Apropå kulturkritik

2006-09-08T10:48:00.000+02:00

Chandler Burr ska skriva parfymkritik i New York Times.

»The creation of fragrance is one of the highest art forms crafted for the senses, the equal of painting for sight and music for hearing, and this column is about treating perfume as the art that it is," Burr said in a statement. "Every other true art has a serious criticism. I believe perfume should as well.«

Det är du och jag, Chandler.

Fountain/fulblogg

2006-09-06T23:35:00.000+02:00

Min & Johannas älskade Fountain-blogg håller på att förtvina i sitt påvra blogger-hem (vi ska ta itu med det nästa vecka, fear not) så jag skriver kvällens parfympost här istället. Jag har varit på en tillställning för Lancômes nya parfym Miracle Forever. Japp, ännu ett Miracle-koncept, fast ändå inte. Det här är en ny parfym – »ett nytt mirakel«, som företagsrepresentanterna gravallvarligt beskrev det. (Nej, ironi existerar inte i skönhetsbranschen.) Mandelbomma, svarta vinbär, patchouli, lila glas, en fotomodell som kan ha hetat Shaolm...Israel? Buenos Aires by night. Björk. Jag tror den kommer att bli en storsäljare på Ålandsbåtarna, och nej, det är inget dåligt betyg alls. Lanseringen var på Köket, vars skinnsoffor var pepprade med cigaretthål och vars väggars årsringar av intorkad Dompa klibbade mot handflatorna när man lutade sig mot dom. Glamoureuse et exclusif! Å andra sidan har jag aldrig förstått på vilka premisser den rougeälskande samhällsklassen valt sina hangouts – jag ägnade mycken dyrbar gymnasietid i Laholm åt att ljuga ihop skäl till varför jag inte kunde följa med till Peppes Bodega och Madison på helgerna. Jag har dock kräkts i handfatet på Hotell Båstad en gång. 1991 närnare bestämt. Jag hade Hedvig-lugg och gråmelerad tröja och åkte Saab därifrån.

Vi käkade middag på Sturehof först. Jag gillar Sturehof, jag känner mig som en bättre människa när jag äter där. Ordentlig belysning (fast de där tyllkojolslamporna som de hängde upp 1997 börjar snart kännas, ehrm, vintage) sorligt, bred publik, dukar så stärkta att de knakar, servis av den sort som man gärna skulle kalla "flink" om det inte låtit så grosshandlaraktigt. De har en fisk- och charktallrik för ynka 120 kronor, med stans godaste Skagen i ljuvlig miniatyr – massor med räkor, bara så lite majo att räkorna håller ihop och rangliga, spenatgröna dillkvistar. Om jag varit rik och excentrisk, eller bara lite rikare och lite mer excentrisk, skulle jag ätit sololunch där varenda dag. Det enda som fattas är minilampor på borden.

But I digress. Parfymer var det! Jag tror det komemr att bli en bra höst – jag ska äta lunch med Prada Man nästa vecka. Damvarianten kan jag fortfarande bara bära i knäveckan, men det känns för en gångs skull enbart lovande.

Helgen (känn hur min Funky Porcini-glädje bultar i er!)

2006-09-05T09:45:00.000+02:00

Veckorevyn nr 6, 1985

2006-08-29T09:49:00.000+02:00

Something for the weekend

2006-08-27T17:51:00.000+02:00

Idag har jag varit i Djursholm! Ren nyfikenhetsvisit – trots tio år i Stockholm har jag aldrig vandrat längs Danderyd kommuns Sveaväg, aldrig ätit glass i Germaniaviken (sic), aldrig skrattat åt det faktum att Djursholm torg – precis som alla upscale-förorter tydligen – hyser ett Gateau (Stureplansfiket med de utsökta semlorna alltså), aldrig undrat om alla vidsträckta offentliga gräsmattor har hamnat där för att det BMW-burna folket ska ha nånstans att valla sina hästar. Jag kände –förstås – ett kliande klasshat samtidigt som jag – minst lika förstås – tyckte det var vaaansinnigt trevligt att alla nickade så småstadsmysigt åt varann, det har jag inte hållit på med sen jag var ute med min hund i Laholm.

Jag känner mig iallafall lite mindre blå nu, en alldeles naturlig effekt av de Gamla Moderaternas nischade valskyltar om att "nu sänker vi skatterna i Danderyd" och "man ska inte behöva ha dubbla lås på dörren för att sova tryggt om natten". Medelklassförakt är en säker kulturkarriärväg numera men överklassvrede faller sig liksom betydligt mer naturligt – säg vad ni vill men en 10-miljonersvilla är mer provocerande än en DN-prenumeration och en tygkasse från Marimekko.

Apropå de besuttna samhällsklasserna så har jag en text om sminktrender i Svenska Dagbladets K-bilaga idag. Första gången, ja inte om smink obviously, men första gången i Svenskan. Inget politiskt, inget kåserande, inget personligt, bara en spikrakt rapporterande sak om lyxbeigt, rött, Kevyn Aucoin och skimmer. Men ändå. Det känns fint.

_{Uppdatering & information:
En person mailade och påpekade att någon som bor i hyresrätt i Haninge-Brandbergen nog ser på nedre Kungsholmen på samma sätt som jag ser på Djursholm. Ja, alldeles säkert. Och ett svar på ett annat mail jag fick: nix, jag kommer inte att slå på kommentarsfunktionen igen. Jag trivs mycket bättre såhär.}

But why?

2006-08-16T23:38:00.000+02:00

Alla bloggers verkar alldeles gräddiga i byxorna över TV-serien Studio 60. Aaron Sorkin blablabla, Vita huset blablablablaaaa. Inte för att vara sån och inte för att döma ut varken serien på förhand eller alla föralldel välfångade skärmdumpar eller vad det nu är för nåt på Matthew Perry, men var jag den enda som tyckte Vita huset var en tillgjord och överspänd serie? Finns det någon mer än jag som inte skrivit en halv C-uppsats om vartenda höjt ögonbryn och kameraåkning i tredje säsongen? Är det något fel på mig? Jag är lika kulturförvirrad som när alla blev värsta Robyn-fansen på exakt samma sätt förra hösten eller när det var, och nåt halvår senare började ha The Knife som alltings måttstock. (Alltså, när jag skriver alla så menar jag givetvis inte alla, men ni fattar.)

Allt rött blir blått (eller »Och jag som trodde jag var vänster«)

2006-08-16T22:11:00.000+02:00

Trend-center, således. Nog för att jag är uppväxt i Laholm, och nog för att Centern numera är lika, eh, urbant som tja Teatergrillen och Acne Paper, men jag är fan inte redo att förlika mig med fyrklövern. Och kd på tredje plats? Om jag skrev en begynnande-medelålderskris-roman skulle det här bli ett eget kapitel.

La famiglia

2006-08-16T18:38:00.000+02:00

Bättre sent än aldrig: Martin Degrell hade sin första Sydsvenskan-text inne för ett litet tag sen, om ni skulle ha missat det.
Och i takt med att allt fler pratar om »Farväl Falkenberg« så gjorde Martin i våras den allra första intervjun med Jesper Ganslandt som dyker upp i kommande numret av Plaza Mag, så gå och köp den när den kommer i butik om ett par veckor. Missa inte hans blogg heller. Mer vältänkt och välskriven filmblogg får man, bokstavligen, leta efter.

Korv, kropp och bröd

2006-08-16T17:06:00.000+02:00

Idag fick jag ett SMS om att mitt tillbehörspaket till Kitchen Aiden (som jag saknat patetiskt mycket under sommaren) finns att hämta nånstans i city – en passersats, ett gäng grönsaksstrimlare och en köttkvarn med korvstoppare. Det finns ett recept på ankkorv i Erik Videgårds nya bok Ät mig! som är som gjort för den sistnämnda – att jag måste få tag på och sedan hantera ett kilo rå anklever först är en sanning jag tänker skjuta undan. Jag är en både stolt och nöjd karnivor, men obehandlade inälvor är fortfarande en bara marginellt mindre skräck än nålar. Kalvlever är härligt i teorin, i praktiken är det enda härliga pancettan ovanpå. Jag läste ett recept i en gammal Pernilla Tunberger-bok som ligger i sommarhuset och där ska man klyva en njure. Ljudet man får i huvudet är nästan lika obehaglig som den där passagen i »Odysseus« där Leopold Bloom – om jag minns min litterära såkallade bildning rätt – steker njure på ett, hur ska vi säga, grafiskt vis. Klafs. Och i Malaysia lär en av de godare nationalrätterna vara en curry gjord på fiskögon. Så lite tid, så lite mod, så mycket kroppsdelar. Jag har inte kommit längre än till råbiff och gåslevermousse.

Apropå mat och assistenter och saker som inte ger organångest så är dagens boktips den här: konditorn och brödexperten Jan Hedhs Bröd. Man faller i kolhydratisk trans bara av att bläddra. Jag har just tagit ut andra plåten med italienskt frukostbröd som visserligen inte innehåller surdeg men däremot en såkallad poolish – ett slags fördeg men fråga mig inte om namnet – som får stå i rumstemperatur i ett dygn för att få den där svagt sura smaken man hittar i alla goda italienska bröd. Jag ska fylla en, eller två, med hela portabellasvampar som smaksätts med en gegga av olivolja, smör, salt, vitlök, persilja och lite citronskal och sen får stå med skivlingsidan uppåt i ugnen en halvtimme. Pressad citron och extra persilja ovanpå, eventuellt lite senap på brödet. Varmt, syrligt, salt och skogigt med sjuttiotalsbrun svampsaft rinnande nerför fingrarna – mat som får en att, åtminstone tillfälligt, se riktigt försonande på den köttlösa livsstilen.

Allt eller inget

2006-08-14T23:16:00.000+02:00

Nu är jag äntligen i Stockholm igen, det är 4 veckor sen sist. Jag har kasserat 2 veckors olästa DN, tre lockbrev från ljusskygga kreditinstitut – en av konsekvenserna med att ha firma, I s'pose – slitit ut två olästa Vanity Fair ur sina plasthöljen, två räkningar för mycket, en IKEA-katalog, massor med meningslös information från banken och jag greps av informationsstress innan jag kom på att jag inte riktigt vill erkänna existensen av sådan, eller åtminstone min påverkan av den. Vi hade glömt avbeställa vår Ekolåda och den stod i ruttnande majestät utanför ytterdörren. Ekolådan är alltså grönsaker som levereras direkt till dörren och jag vet nog vad ni tänker, att det är DINK:igt och middle class och därför nåt man måste förhålla sig ironiskt till, men det tänker jag inte göra. Däremot var det synd på endiverna. Och skärbönorna. Och tomaterna, som såg ut att faktiskt smaka någonting. Ekologiska grönsaker ruttnar mycket snabbare än dom besprutade från Daglivs.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Den långa Malmöexilen har gjort att bloggen känns svåranvänd, lite som ett par skor man tyckte om när de var nya men ett par år senare bara får en att se ut som någon med lite taskig och trivial smak. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om här. Över tiden har jag fått tillbaka mitt behov av att vara privat, och då verkligen privat, att möjligen vara som en bok men inte en öppen utan en stängd, utan insyn annat än sådan jag tillåter. Jag tyckte det var vidrigt när bloggarna kallades för »stylade nätdagböcker« då förra våren, jag avskydde det verkligen för att det var så förminskande, så skrajt, så på-armlängds-avstånd, men nu ser jag på min blogg som just det: en stylad dagbok, med ett syfte som för tillfället gömt sig för mig. När jag skriver här känns det ofta lite konstruerat, behagsjukt närapå. Ta den här sommaren: min vän Martins 30årskalas under träden på Nobelvägen, brorsans vackra bröllop i regnet, min brorsons små nävar i mitt hår, hembakad pizza på grillen, djupt älskade vänner och mer vin än man behöver, en långpromenad spetsad med några överprisade klargula öl i Köpenhamn, Jorge Bens »Oba Lá Vem Ela« om och om igen i en långsmal lägenhet på Sicilien, gott arbete, frisk luft, cykelhjälm, happy happy love love. Ja jag vet inte. Mitt gamla trassel i huvudet har så sakteliga rätats ut till raka, vackert snurrade trådar. Jag vet inte vad det blir för sorts blogg av det – en harmonisk människa? Att pumpa ut ångestblogg tror jag skulle kännas lika lockande som en ospolad toalett även om jag haft nån sorts ångest, men ändå, ur inbillat eller faktiskt elände växer ju både kreativiteten och narcissismen som mögel på en gurka. Jag är ju inte specialiserad på nåt heller. Det är i såna här lägen man borde vara hängiven glutamat eller folkpartiet eller HBO eller New England eller flugfiske. Eller bara bedriva åsiktsblogg, men hey, not for me.

Jag säger som sist, vi ses när vi ses. Efter denna halvkatharsis blir det säkert den gamla vanliga tvärtemoteffekten och typ redan i morgon.

How you doin', Mr Biggs?

2006-07-25T14:08:00.000+02:00

Jag har fortfarande officiellt bloggsommarlov, och jag är fortfarande i Malmö där inget är som vanligt. Har ingen dator, till exempel, annat än den på mitt Sydsvenskan-jobb, vilket liksom tagit bort det sista incitamentet att sitta i en lånad lägenhet och blogga på kvällarna. På kvällarna gör jag annat och som alla andra, mestadels på Möllan. Det är lite som att gå i skolan igen att vara tillbaka här. Sitter man nånstan tillräckligt länge kommer alla man känner, känner till eller möjligen bara känner igen att ha gått förbi. I Malmö bär jag av nån anledning dessutom bara platta skor. Det är nog ett symptom, men på vad ska jag lägga ut texten om någon annanstans.

Jag ville egentligen bara skriva att jag tagit mig samman och köpt nya nya Isley Brothers-plattan. »Baby Makin' Music«. Konceptet är lite je ne sais quoi, löjligt kanske?, men det mesta med baby makin' i titeln brukar låta bra (som Billy Paul till exempel: »Let's Make a Baby«). Och utan att ha en aning om vad jag pratar om egentligen, jag och rocken är ju liksom inte LIKE THIS, så känns det som om I.B är ett slags soul-Stones. Pålitliga. Kompetenta. Eller såhär, kommer ni ihåg när alla använde ordet »habil«? Dessutom är det ett sätt att kunna lyssna på R Kelly utan att behöva göra politik av det, vilket jag tippar är ett dilemma jag delar med exakt 0% av befolkningen, men ändå.

Arrividerci

2006-06-12T18:43:00.000+02:00

Nu: ett par veckor i Italien. Sen: sommarjobb i Malmö.
Ses när vi ses, hörs när vi hörs.

Bara för nördarna

2006-06-11T19:48:00.000+02:00

Min text om Luca Turins bok The Secret of Scent i dagens Sydsvenska.

Marv

2006-06-09T19:19:00.000+02:00

En sång också (man får passa på nu när fildelarprinciperna är i limbo):

»She Needs Me« från Marvin Gayes postumt släppta doldisalbum Vulnerable som, jag svär, är något av det vackraste som spelats in. Första inspelningarna gjordes 1967 men fullföljdes först efter skilsmässan från Anna Gordy tio år senare. Hela skivan släpptes inte förrän 1997. Den brukar allmänt avfärdas som något slags Nat King Cole-kuriositet, och även om jag egentligen slutat med den mest storvulna recensentretoriken så måste jag säga det här: den som påstår det är dum, döv eller utan hjärta.

Jag lyssnar alltid på den så här års, och om den är hjärtskärande i vanliga fall så är den förödande efter tre glas vin.

F Y I

2006-06-09T18:32:00.000+02:00

Nu har jag & de andra damerna flyttat vår blogg Fountain hit.

Ni förstår, jag skriver ju inte bara om kultur och sånt, jag är faktiskt intresserad av smink och parfymer också.

Nu tillbaka till vår tyska afton: små vitgröna Nürnbergkorvar, choucroute, Kitchen Aid-bakat rågbröd och nån trevlig, jag menar god!, rieslingsblabla.

Bättre tider

2006-06-05T21:20:00.000+02:00

Å satan, nu seglade iTunes in på Whitney Houstons första skiva – den eponyma orangea med den vita baddräkten – och den här fantastiska låten: ljus, innerlig & hyperelegant åttiotalssoul i sitt absoluta esse.
Inte rår man för att man läser in lite extra mycket i den där en gång så förunderligt klara rösten. Inte rår man för att man blir lite ledsen.

Marthamässighet, glamsvennar, lite swingbeat

2006-06-05T19:54:00.001+02:00

Nu har jag invigt min Kitchen Aid och slängt (ja slängt, för så enkelt är det med den här babyn) ihop en trifle med hallon, vodka och citrongräs – hello 90-tal, välkommen tillbaka crossover – och sedan en pavlova av de överblivna äggvitorna. För er som inte är dessertmänniskor (som min vän Annina kallar oss) kan jag berätta att en trifle är en tårta i en skål, ungefär, och att en pavlova är en stor, aningen seg maräng som man brer ut grädde och någon syrlig frukt ovanpå, lämpligen hallon, passionsfrukt eller lemon curd. Hade det inte varit för att jag bakat till tonerna av Smooth – seriöst dirty swingbeat från 1995 – hade jag genast utropat mig till Kungsholmens senaste inkarnation av Martha Stewart. Eller hur var det, lade inte hon sig till med något slags hip hop-alias i fängelset? Anyhoo, jag misstänker att det finns fler än jag som gör anspråk på den titeln men ikväll är den fanimej min, och jag har äggkrämen som bevis.

Annars sitter jag och renskriver en massa bullshit som ska utkristalliseras till läsbara artiklar innan veckan är slut. Gick förbi glam-svenne-brackiga food courten Kungsholmen tidigare idag, ja ni vet, Grill 2. Superfräscht. Och jag vet inte om jag menar det som kritik eller beröm. (Jag har heller aldrig påstått att jag själv inte är en glam-svenne-bracka, fast jag gör det nog bara under typ pistolhot.) Jag misstänker att det är ett tecken på lokalpatriotism på gränsen till reaktionäreri då man blir irriterad över att sånt (bara att kalla det »sånt«) flyttar in i ens kvarter (bara att kalla det »ens kvarter«), jag gillade ju när det bara var Mälarpaviljongen och Preem-macken och då och då återvinningsbåten där nere. Eller så är man bara en skeptisk jävel, och man är som alla vet det kungliga pronomenet och därför alltid detsamma som jag. Nå, what else is new.

Nu ska jag ta ut marängen.

Inget särskilt

2006-05-29T19:01:00.000+02:00

Idag har varit en märklig, men underbar, arbetsdag.

Jag har fått en sommarjobbslön som är ganska väsentligt högre än någon lön jag någonsin fått av någon arbetsgivare under min tioåriga karriär. Det säger kanske en del om både mina förra arbetsgivare och om det faktum att jag är såkallad statusproletär (courtesy of Johan Berggren), men ändå. Sommarjobbet har dessutom satt mig i kontakt med både personalchef och diverse administratörer redan en månad innan jag ska börja, informerat mig om passerkort, postfack, mailadresser, bemötandepolicys och bjudit in mig till en dagslång vikarieträff med tillhörande öl och chefshandskakningar jag förvisso inte kan gå på, men ändå. I'm stunned. Det kanske beror på mig, men jag har ofta fått be om en mailadress och en icketrasig kontorsstol själv och i förekommande fall också presentera mig själv, efter att ha fått lite för många suspekta vem-fan-är-det-där-blickar i korridorerna.

En annan uppdragsgivare har skickat blommor: rosa, lila och intensivt doftande, med hälsningen att de är så glada att jag jobbar för dom. Det är så hjärtinnerligt snällt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Eller ett mer exakt mått på hur snällt det var är att jag övergav min ändå komplett verkningslösa diet och åt pannkakor med hallonsylt i rena glädjeyran. Sylten hade samma färg som blommorna.

Annars har det inte hänt så mycket. Jag ska nog kasta ut den här vita supermodellsdatorn och köpa en bärbar, förnuftig PC, men så går jag in på dells hemsida, låter blicken glida över de gråsvarta åbäkena och sedan ner mot det gråvita äpplet mot sin vita fond framför mig och tänker, å, vi som älskade varann så mycket. Eller jag älskade dig iallafall din surrande jävel. What to do, what to do.

Sommarens läsning, dagens mindervärdeskomplex

2006-05-18T13:20:00.000+02:00

Übernäsan Luca Turins nya bok The Secret of Scent. Han verkar ha sparkat igång sin blogg igen också. Där skriver han om min älsklingsparfym:

Some perfumes are like a regatta: after the interminable tacking of perfumes white and sharp as a jib, the last buoy is finally rounded and we head for home in the gathering dusk with a fair wind behind us. Now, rocked by the swell, we can hoist the spinnaker Fracas, huge pink tuberose with orange stripes, as we sweep into port in a shimmery blaze.

Jag tror jag ska gå och slänga mig i väggen nu.

Samtidigt i Lund: en historia om förr

2006-05-17T22:26:00.000+02:00

Man har nog närmat sig något slags äkta vuxenhet när man tänker på sånt som hände för mer än tio år sen och ryser lite åt hur det var och att man faktiskt var vuxen redan då, om än bara i körkortsbemärkelse, att man betraktar sitt gamla jag som någon sorts småsyskon man vill prata med och prata om, någon som ännu inte vet att räddningen eller vad man ska kalla det kommer att komma. Jag tänker på det när jag läser i Sydsvenskan att det är dags för det här, på det jag länge raljerande brukade beskriva som »årtiondets antiklimax« för de som orkade höra på. Fast jag förstår egentligen inte varför jag satte sån tilltro till just karnevalen, jag som skyggt höll mig till mina små kretsar av införstådda utanförstående, som var godtroget positiv till det klassiska studentlivet i ungefär fem timmar och uttryckte detta genom att försöka jobba på en nation bara för att få magknip av den hurtiga lagandan och den shotfärgade fulspriten och den där kavlauppärmarna-menatliteten som alltid innebar att man skulle snapsa till fyra på morgonen och sitta med benen brett isär i nån muggig källarlokal. Jag kommer ihåg att alla andra i min grupp betraktade nationsjobbande som en karriärmöjlighet, att det skulle »se bra ut i CV:t«. Jag blev inte kompis med nån av dom fastän det egentligen bara var därför jag gått dit, för det var ju så det påstods fungera, och jag jobbade aldrig mer på nationen.

Ändå inbillade jag mig att de fyra karnevalsdagarna skulle innebära något liksom magiskt, ett ständigt, stojigt vinrus längs kullerstensgränder, någon kille med axellångt hår som jag skulle falla in ett sånt där flirtigt förtjust samtal med, trots att jag aldrig varit förmögen till det förut, främlingar, lättsinne. Jag och min kompis peppade och preppade tappert med så många flaskor Old Tower och Blue Nun vi kunde bära hem, vi köpte sportflaskor att hälla det i så att man skulle kunna ta in det på festområdet i Lundagård där det i min minnesbild stod typ löspenisar och alfer i papier maché under varenda ek eller bok eller vad det nu är som växer i Lundagård, vi köpte biljetter till de bästa konserterna som på den tiden alltid var på Lunds nation, det var Eggstone och diverse jeansjackeindie och Agurk Players som min kompis ville se och som jag ändå följde med på, lite överseende för att jag visste att de ansågs töntiga på gränsen till fusion.

Konserten var skitdålig och jag tappade plånboken inne på innergården där konserten var, jag kommer ihåg att jag vacklade omkring i ett vinsurt töcken, inte alls nåt rus, och frågade om nån sett den, försökte hitta en »ansvarig«, klämde mig ursäktande fram mellan par i parkas och doc martens, fick till sist tag på den fast jag minns inte hur, jag frös i min för sina indietjejskvaliteter strategiskt valda UFF-jacka och den buteljgröna »partyskjorta« jag rönt vissa framgångar med på den enda tentafest där jag blivit uppchattad av just en kille i axellångt hår, och en annan gång utanför nån annan nation där en blond libertin höll mig i handen och pratade filosofi. Jag tror det var dom jag letade efter och nånstans i nåt Agurk Players-medley förstod jag att jag nog inte skulle bli hittad ikväll heller. Jag och min kompis stod håglöst tryckta intill varann, vi ville delta men visste liksom inte hur, vinet i sportflaskan hjälpte inte ett dugg men vi drack det som om det vore medicin.

Sen gick vi till Mejeriet, jag rapade ännu mer surt vin, linserna kliade, min vita foundation började flagna. Där var den ene, han var i sällskap med bland annat den sortens tjej som på nittiotalet kallades för hallonbröst, kort mörkt hår och ekorrögon, hon klädde i doc martens, hon hade antagligen en Blur-tröja över sina späda armar. Vi ställde oss i andra hörnet, det var nästan ingen där men vi försökte se ut som om vi har roligt, som om vi var jätteglada, hade jättekul, vi tittade inte ens på dom, vi körde hela Ebba von Sydow-repertoaren mer än ett decennium innan den fanns, som fnissande bufflar. De sket i oss och gick. Jag cyklade hem, full, besvikelsen som en tegelsten i mellangärdet, tjock i svalget av all råkall majluft, i Lundagård gick de runt i lakan och drack flasköl och sjöng, skrålade. Jag insåg, just där och just då, att jag aldrig skulle bli en sån som det uppstår spontana fester kring, en sån som inbjuder till samtal från såna som inte känner mig, en kul tjej, en sån som kan spåra ur och ändå är charmig och liksom härlig. När jag vaknade på morgonen åt jag upp en hel rulle Göteborgskex Chocolate Chip Cookies, de var nylanserade och jag åt dem maniskt den våren, chokladchipsen fastnade i gommen och jag svalde ner dem med te. Sen grät jag ett tag, den där sortens utmattade alkoholgråt det liksom var obligatoriskt att hänge sig åt nån gång i månaden på den tiden, jag hatade hallonbröstet och den jävla svekfulla karnevalen och bristen på någon sorts personlighet jag aldrig haft, en som jag ännu inte lärt mig argumentera bort behovet av.

När jag flög från Kristianstad till Stockholm häromdan läste jag Norra Skåne. Två systrar från Hässleholm på mittuppslaget, en doktor och en civilingenjör, som jobbat sextio timmar i veckan hela våren som karnevalsaktiva, »för att inte vara med i karnevalen finns inte«. Leende ansikten, uppbyggliga ord om volontärarbete och gemenskap och kamratskap. Jag blev inte arg tror jag, varför skulle jag?, men jag har tänkt på det ända sen dess.

Ett kärleksbrev

2006-05-17T12:22:00.000+02:00

Allrakäraste Kitchen Aid Artisan Mixer KSM 150PSB!

Jag vet att du egentligen är ett själlöst designföremål, en stapelvara i homestagarens bag-of-tricks, men för mig har du ett symbolvärde långt mer strålande än din blodröda yta. För mig är du både frågan och svaret, yin och yang, ebony och ivory. Du är, förhoppningsvis, mitt allt, möjligen i konkurrens med diskmaskinen. Du ska få fluffa upp äggvita till pavlovor och knåda surdegar, du ska få röra krämer och glassmet och vispa ohemula mängder grädde. Du ska få ett riktigt liv, ett liv av hårt, hederligt arbete. I gengäld ska jag putsa dig, diska dig med varsam hand, berömma dig, sjunga Cole Porter för dig och sucka hänfört åt din glans varenda gång jag kommer in i köket. Jag ska tala gott om dig inför mina vänner. Jag ska vinka till dina kusiner på TV. Jag ska älska dig så mycket att du kommer att vilja ta hit alla dina igendammade kamrater från oanvända Brommakök och inredningstidningarnas högblanka vardagslyxspecial.
Det var det. Välkommen till mitt kök på Kungsholmen. Bänken du ska bo på är inte av wenge eller ett intressant kompsoitmaterial eller ens något utrotningshotat regnskogsträslag, men det har en utvald, rentorkad och på alla sätt värmande plats, especially for you.

Je t'embrasse,

/Anna

Let's banta again, like we did last summer!

2006-05-16T14:11:00.000+02:00

»This is not the healthy foods chapter; it's not a healing, nurturing place where bad dietary consciences can come to self-congratulatory rest. You will not read about toxins and chai levels, about chakras and meridians. Nor am I interested in blood-sugar levels or cholesterol. Let's be frank: the issue here is vanity, not health; whether your jeans will do up, not what your oxygen uptake is.«
(Nigella Lawson, How to Eat, Chatto & Windus 1998)

Jag har samma förutsägbart skakiga förhållande till min kropp som alla kvinnor jag känner, inklusive de jag inte känner och de som inte erkänner det. Men mina motiv för att losa några kilo är numera alltid sprungna ur ren och skär (i både den ena och den andra bemärkelsen) fåfänga. Just nu är målet en ny baddräkt, och några dagar på Sicilien som ska kantas av kolsvärtade pizzor och cornettis med vaniljkräm parfymerade med en diff citronskal, av birra Moretti, stora runda mortadellaskivor, av en hel procession brödbitar glupskt doppade i olivolja, vanligt vin och mandelvin, linguine med vongole, jag kan fortsätta hur länge som helst, utan noja för haklinjen eller tyska överarmar eller muffinsplatåer på höfterna.
En gång, och det var inte ens särskilt längesen, satte jag ett spikrakt likhetstecken mellan min vikt och min rätt att älskas. Livet har lärt mig att resolut slasha likhetstecknet, om jag får vara pompös. Däremot har jag aldrig gett upp den fokuserade njutning, ja faktiskt njutning, en framgångsrik diet kan innebära. Jag lagar aldrig så mycket mat som då, är aldrig mer påhittig med de teskedar olja och kaloritak och begränsade kolhydratkällor som regimen kräver. Det är, törs jag säga det, ganska roligt. How to Eat är alltjämt min pålitligaste vän på den smala (sorry) vägen, just för att den låter mig göra det här utan ångest, utan att behöva skämmas för min avsaknad av ädlare syften än en tillfällig fling med en ny baddräkt eller ett par gamla brallor.
Det här är det allra bästa receptet, en stark och syrlig kambodjansk biffsallad som gör en hög på både chili och protein och, kanske i förlängningen, den egna kroppskonturen. Ibland är det nämligen så fint inrättat att man kan få både och.

Ett par stora nävar blandade gröna blad (gärna ruccola, vattenkrasse och babyspenat)
200 gram rostbiff eller oxfilé
2 matskedar fish sauce
2 matskedar pressad lime
1 tesked socker
1 tunt skuren schalottenlök
1-2 röda eller gröna chilisar, urfröade och finhackade
Mynta

Strö ut salladsbladen på en tallrik. Grilla köttbiten så den är kolrandig utanpå men blodig inuti. Skiva tunt och lägg i en skål med all köttsaft. Mixa fish sauce, lime, socker, chili och schalottenlök i en annan skål och häll sedan över köttet. Häll köttet över salladen och strö över mynta.
Omedelbar tillfredsställelse, jag lovar. Nigella tar en banan till efterrätt. Jag lägger en blygsam röst på mango.

Trettioplus deluxe

2006-05-14T21:46:00.000+02:00

Idag fyller jag år. Jag har fått en blommig klänning och en Kitchen Aid-maskin och i ett parallellfönster sitter jag och spanar på en Miss Mary of Sweden-baddräkt jag tänker tillbringa delar av sommaren i.
Doris, can you feel me?

Me Anna, you crumpet

2006-05-10T14:18:00.000+02:00

Jag har nu aldrig varit nån större anglofil (om inte min kärlek till Nigella räknas, samt ett postpubertalt vurmande för Divine Comedy för vilket jag en gång förärades öknamnet »Momus-grammatikern«, men det är en annan historia och inte den här) men det är ändå obegripligt att jag helt missat crumpeten. Snabba kolhydrater med hål i, fatta, hål, så att smöret lättare kan rinna ner. I ett engelskt nätlexikon lär jag mig att crumpet även är ett lätt nedsättande ord för kvinnor, »a piece of ass«, och en rejäl jävla bit röv är vad jag kommer att få om jag fortsätter snaska på de här små stabbiga godbitarna. I »Hej konsument« i DN På Stan brukar de tillfrågade få svara på vart de går för att äta lyxmiddag. Det här skulle jag svara: jag går till kylskåpet och tar fram smöret.

-

Jag borde arbeta och inte ägna mig åt sånt här. Idag skyller jag på att jag fortfarande är chockskadad efter min mardröm om att ha hamnat på fel sommarjobb där jag förväntades bete mig som en skjutjärnsreporter, en sån som älskar telefoner och som med knäck inte menar säsongsbetonat godis som aldrig stelnar. Det kändes både skönt och lite besvärligt att vakna som mitt gamla vanliga tillbakadragna jag.

Stålar, stålplattor, en plats i solen

2006-05-09T13:29:00.000+02:00

Det här vädret är förödande för min arbetsmoral, jag vill sitta på balkongen hela tiden. Det funkar så länge jag bara behöver läsa men jag kan inte sitta där och skriva. Eller jo det kan jag nog, men jag tror inte den satans AirPort-stationen når ut dit.
Jag tror seriöst att jag har nån sorts stålplattor i skallen, som Sammy Davis, eller elektromagnetiska fält i kroppen eftersom all teknik förr eller senare vänder sig emot mig. Oftast förr. Min iPod hatar mig, min dator hamnar i panic cpu-läge ungefär var femte gång jag slår på den ("panic" kan aldrig vara bra), AirPorten klarar av ett avstånd mellan sig själv och dator på ungefär tre meter, sen blir Melittafiltret i menyraden tomt.
Just nu har även mailen lagt av, badbollen snurrar frenetiskt i fönstret, men det enda jag väntar på är ett mail där en redaktör ska utveckla påståendet att en text jag skrivit saknar en dimension, så det är verkligen ingen brådska.
Jag kanske borde köpa en bärbar PC innan allt går sönder men det har jag inte råd med just nu eftersom ingen av mina otherwise trevliga uppdragsgivare betalat mina fakturor i tid den här gången. Och hota med inkasso vågar jag inte, då kanske man inte får fler jobb. Jag har apropå jobb insett att jag kommer att ha två veckors semester i sommar. Två veckor! Som en amerikan! Jag ska jobba i Malmö fem veckor och hade nån klen förhoppning om att kunna vara ledig en vecka innan vi åker på vår efterlängtade och monetärt kännbara badsemester, men det ser inte ut att kunna hända, om jag inte utvecklar ett slags Linda Skugge-effektivitet vill säga.
Apropå jobb så fick jag förresten vatten på min lyxproletärkvarn idag när Journalisten kom, det numret där de redovisar chefslöner. Den enda mediachef som tjänar lika dåligt som en normalhårt arbetande genomsnittsfrilansare som jag var hon som var chefredaktör för Scouttidningen.
Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här, egentligen är jag ju nöjd, jag måste vara nöjd helt enkelt. Jag fick mail från en gammal vän som var postat 07.40 på morgonen häromdan och fattar inte hur det nånsin skulle kunna hända, att jag sitter påklädd och fixad och frukosterad på ett jobb och skickar mail innan åtta på morgonen, och eftersom vår kollektiva definition på ett verkligt avundsvärt jobb fortfarande verkar vara ett där man inte behöver gå upp innan sju så ska vi som inte behöver det bara vara väldigt, väldigt tacksamma.
Min kille brukar alltid säga "du har det så bra" på vilket jag alltid svarar "jag har det bra, du tjänar bra". Jag vet inte vad man ska jobba med, eller som, för att få båda. Efter en titt i Journalisten kan man konstatera att man troligtvis bör börja med att bli man. Eller börja med reklam istället, där tillämpar dom timtaxa.

Gamla saker, gamla vänner

2006-05-07T17:33:00.000+02:00

Idag älskar jag Stockholm för jag använde äntligen återvinningsbåten. (Det här är ännu ett tillfälle då man skulle kunna säga nåt om skattepengar. Jag ska motstå frestelsen.) Återvinningsbåten är en båt, eller pråm, som cruisar runt längs kajer inne i stan och tar hand om sånt skräp som man inte kan kasta i grovsoprum eller som man inte ens har något grovsoprum att kasta det i. Idag låg båten på Norr Mälarstrand och jag & min bästis Anna tog vårt avpolletterade soffbord från sin tillfälliga viloplats på balkongen och bar iväg och lämnade det bland andra oälskade eller sönderälskade eller bara felköpta möbler i en stor container. Jag vinkade och sade hejdå, det är en grej jag tagit med mig sen jag var liten, att tvångsmässigt måsta säga hejdå åt saker som inte får vara med längre – ett spagettistrå som råkat hamna i vasken istället för durkslaget, ett ensamt majskorn kvar i burken, en liten klen tulpanstjälk som råkat klippas av ihop med övertaliga blad, huset i Laholm när jag åkte därifrån för sista gången. Jag vet att det låter så konstruerat vuxengulligt att man skulle kunna tro att jag hittat på det, men det är den enda gulliga vana jag har och en jag tydligen kommer att behålla.

Jag älskade att ha Anna här också. Hon bor i Helsingborg och vi ses förhållandevis ofta, men vi har inte setts bara vi två på flera år, det har liksom inte blivit så. Sist var på hennes bröllop och enda tillfället på kvällen som bara hon och jag pratade var det om hur hon skulle lyckas gå på toa utan att få en massa kiss på brudklänningens kjol. Jag hade inget svar på det eftersom jag aldrig haft på mig en massa tyll. Nu satt vi på balkongen med stormlykta och filtar och åt Nigella-chili med massor av gräddfil och guaca, drack oss småfulla på nån övervintrad vinflaska som drogs fram från sin hylla med damm på folien, fes, pratade om vilka vi var innan vi blev de vi är, kollade på och somnade ifrån »The 40 year old virgin«. Idag gick vi in och ut ur butiker, kom ut med en ljusstake här, nåt kuddfodral där, vi åt capricciosa och drack mellanöl och blev lite salongis på pizzerian i hörnan Fridhemsgatan/Fleminggatan. Jag kom på att jag nästan aldrig umgås på det sättet längre, det planlösa i att bara låta dagen flyta fram och följa med, att ha tid och inte behöva boka den, bryta upp och nej-nu-måste-jag-gå-hem-och-jobba, samtalsämnena och hur vi rör oss kring dem, förutsättningen att vi känt varann sen vi var fyra och fortfarande gillar varandra, fortfarande har saker att berätta.
Det är en numera alldeles speciell sorts vänskap som jag ändå skattar ännu högre än jag saknar den, just för att jag vet att det inte varit samma sak, samma sällsamhet, om hon funnits här.

For always and forever you will be my saturday love

2006-05-06T01:02:00.000+02:00

Nattmusik: Whams version av »If you were there«, »Was it worth it?« med PSB, »Lifetime« med Maxwell, Brian McKnights »Back at One« ( ville man posera lite politiskt skulle man kunna gnälla på att han kampanjat för Bush, men republikaner har ju iallafall historiskt sett gott omdöme på den punkten – Nixon älskade Carpenters. Jag älskar Carpenters. Jag är galen i Brian McKnight. Pure balladknark.) »Wrap Around Joy« med Carole King. »I Wanted Your Love« med Luther. »If You Really Love Me« med Stevie Wonder, »Brick Grits« med Betty Wright, en evig bästa-låten-någonsin-låt. Och »Saturday Love« med Cherrelle och Alexander O'Neal, alltid, alltid på lördagar.

Jepp, jag borde väl skaffa lite nya skivor, fast när jag tittar på omslaget till den sistnämnda kan jag inte riktigt motivera varför. Har ni sett något så underbart? Exakt så önskar jag att min parfymbyrå såg ut.

Low fidelity

2006-05-05T22:28:00.000+02:00

Jag är, som det brukar heta, mansfri denna helg, och jag har ägnat kvällen åt balkongplantering, Lars Gullin, lite cosy singelmatlagning med ett par rejäla glas rödvin till och på toppen av detta levnadsfluff en romkom (japp, jag är medelklass, jag är säkert småborgerlig också, och ge mig några år till så är jag dessutom nästan medelålders. So sue me.).

Jag har just sett »Must Love Dogs« med John Cusack och Diane Lane. Den var inte chockerande dålig, inte som hjärtstilleståndet »Failure to Launch« som jag fortfarande återhämtar mig ifrån, men inte just något annat heller. Diane Lane är som alltid bra, birollerna helt okej, dialogen inte våldsamt pinsam (förutom möjligen när John Cusack ska likna Diane Lane vid en komet, eller det faktum att han tillverkar träbåtar och har en Dr Zjivago-fetisch, eller jo fan, den är rätt pinsam), men jag går inte på det. Jag förstår inte varför de vill vara med varandra och det är den viktigaste pusselbiten av allihopa i en romantisk komedi. En del av problemet är möjligen att den bygger på en bok – i flera scener kunde man liksom läsa bokkapitlet under manuset, man kände luckorna i berättelsen utan att för den skull veta vad som funnits där och rensats bort för att filmen skulle klocka in under två timmar, komplett med tryckarmedley och tossig slutscen.

Nu ska jag inte skylla på boken, för en av mina bästa romkoms bygger också på en bok och har John Cusack i huvudrollen – Stephen Frears ljuvliga filmatisering av »High Fidelity«. Den är också skälet till att jag oförtrutet plockar hem varenda John Cusack-film med någon sorts romkom-förtecken eftersom jag alltid hoppas på att få en ny »High Fidelity«, eller en smula av den åtminstone. »High Fidelity« är en av de där sällsynta, perfekt genomförda moderna romantiska komedierna, en där man kan prata om både magi och magkänsla utan att låta som en recensent med superlativtorka. Jag älskar scenen när Cusack/Rob går omkring på något sorts järnvägsspår och pratar om de fem saker han saknar mest med sitt ex och att de inte handlar om några kometer, eller jävla röda klänningar, överhuvudtaget. Jag älskar att det är kärleksfullt och storslaget utan att bli förenklat eller dumt, att det trots att det handlar om något som faktiskt verkar vara riktiga, rättså vanliga vrickade vuxna människor ändå lyckas vara stort, fjäderlätt och gripande på samma gång. Jag läste boken en gång, jag har sett filmen säkert femton, jag borde förmodligen sett den en sextonde gång istället för »Must Love Dogs«. Det gör mig genuint deppig att John Cusack inte gjort fler såna roller. Och det gör mig lika genuint deppig att man tydligen måste vara antingen lite dum, väldigt ung eller teoretiker för att stå ut med romkomrepertoaren just nu.

Uppdatering:
Jag har på nån sorts Mankell-film på canalplus i bakgrunden och påminns ännu en gång om att alla värdeord är synnerligen relativa, åtminstone när man talar om film. I jämförelse är »Must Love Dogs» typ Gökboet.

Georgy Porgy pudding pie

2006-05-02T15:48:00.000+02:00

...kiss the girls and make them cry.

Förträffliga jag

2006-05-02T14:22:00.000+02:00

Det tog två och en halv timme att deklarera. Jag har skött det hela själv i tre år och varenda gång har jag förvånats över hur osvårt det är. Tänker inte säga »lätt«, men varför 99% av mina kollegor känner sig nödgade att hålla stans alla redovisningskonsulter under armarna begriper jag faktiskt inte. Som skribent tjänar man sällan tillräckligt för att det ska vara nån större vits att hålla på med well, expansionsfonder. Det är vanligare med uppkastning än avkastning. Några avdragsgrundande skogsintäkter har jag inte heller. (Pappa hade en gång, men det var ju han det.)
Dessutom är det ganska roligt, inte minst alla komplett obegripliga kvitton man hittar, såna som man måste tillämpat ett synnerligen kreativt tänkande på för att alls kunna koppla dom till företaget.
I platsfickan ligger omsorgsfullt ihopvikta reakvitton från trikåorgien på Banana Republic, en bleknad slip där man kan skymta beställningen av tre Brooklyn Lager, ett kvitto med plåster, vattenfast mascara och Reese's Pieces från RiteAiden på hörnan från hotellet, kvittot på en kaffekopp från Zabar's för en dollar.
Jag måste helt enkelt ha känt att bara det faktum att jag efter åratals trånande slutligen och faktiskt befann mig i New York var skäl nog för skattelättnad.

Kungen & jag

2006-04-30T19:18:00.000+02:00

Kungen fyller år och det är en prövelsens dag.
Man får inte gå på trottoaren utanför stadshuset, man får knappt cykla, det är flaggor överallt, turister med kameror och de där öppna, svagt leende ansiktena som direkt avslöjar en främling i stan, det är ridande poliser i håriga hjälmar, bussar som kryper fram.
Republikanismen är en lika traditionstyngd böjelse som dess motsats och idag fick den mer näring än på länge – det är en dag då man indignerat talar om sina »skattepengar«, en dag då man använder ordet »förlegat« för första och enda gången sedan man tvångsmässigt tittade på Året med kungafamiljen i december.
Hade inte mamma varit i Kina hade vi säkert pratat i telefon och vädrat vår gamla tanke om att man ska kunna lämna monarkin på samma sätt som man ska kunna lämna kyrkan. Sen ska någon i närheten säga emot med argumentet att man inte kan gå ur ett statsskick. Vi har gjort det så många gånger, vi kan det utantill vid det här laget.

När kungen fyllde 50 firade jag och min dåvarande bästis begivenheten med att lämna landet, en sistaminuten till Tunisien.
Där blev vi sextrakasserade och tagna för ryssar i en vecka, men det var ändå en bra resa, en jag minns nästan fotografiskt åtminstone.
På kungens födelsedag åkte (åkte?) vi dromedar i tre timmar och köpte en vattenpipa som inte fungerade. Vattenpipeförsäljaren blev fascinerad av min kompis pyttesmå händer, han höll fast dom efter att hon betalat, vände liksom handflatorna så att hans kompanjon också skulle se. Jag tappade omlottkjolen då jag gick till kiosken och köpte cigaretter (starka, kraftiga, blå text på vit botten, nästan orökbara) och den blåste några meter, jag fick springa efter den. Very nice! skrek kioskinnehavaren och jag fann mig inte alls, det gör jag aldrig i såna lägen, jag bara rodnar och flinar dumt.
På kvällarna drack vi sprit ur tandborstglasen på hotellrummet eftersom vi inte vågade gå därifrån, och vi kollade på en tysk musiktevekanal där de spelade en video med två farbröder och ett gäng toksminkade brudar och transor som dansade, om och om och om igen, vi kunde inte sluta titta, det var vidrigt och magiskt på en och samma gång. »Vi måste passa på, det här kommer vi aldrig att få se hemma« sade hon.
Heeeeeeeey, Macarena.

La Magnus!

2006-04-28T10:45:00.000+02:00

Det är säkert inte kosher, men jag tycker Magnus Carlssons melodifestivalenlåt är svinbra.
Rougeappliceringen bör dock ifrågasättas. The apple of the cheek Magnus, the apple!

Skivrecensioner, musikpolitik och så lite ångest

2006-04-26T12:43:00.000+02:00

...det här är ingen ursäkt, ingen teckning i svart, det är mitt sätt att säga tack för det som vart...

_{(Jag har fått sura kommentarer förr om att jag inte ska skriva något om min tid på tidningarna Pop och Bibel, så ni som av olika skäl misstycker kan väl bara helt enkelt skita i att läsa det här, okej?)}

Stoffe skriver såhär till mig:
»kom igen anna. kan du inte skriva mer om musik? det finns många som saknar dina visdomsord om nya skivsläpp efter pop-tiden. shit anna, lif´s hard and you ain´t making it easyer on me. äh...bara skoja. men snälla, mer musik.«

Och på »Annika Flynners« blogg (citationstecknen eftersom jag vet att original-Annika Flynner är en, well, annan Annika) använder man Stora Fina Ord om att jag en gång var någon sorts pionjär inom musikjournalistik, antitesen till män som gillade Mogwai och Lambchop. Underförstått att jag borde skriva mer om musik. Eller skriva om musik, punkt.

Jag tänker börja med att säga detta: jag är djupt, genuint och innerligt rörd och glad över att en del av er tydligen läste mig så mycket, brydde er så mycket, fortfarande bryr er efter alla dessa år, trots att jag befann mig i ett sammanhang där andra namn vida överglänste och fortfarande överglänser mitt i fråga om beundran, publicitet och auktoritet. Och jag har fått frågan ganska många gånger, varför jag slutade skriva om musik och när jag försöker formulera ett svar får jag alltid och obönhörligen lite ont i magen. Jag ogillar överanvändande av ord som ångest eller panik, men jag får något åtminstone besläktat med ångest av att prata musik på de där gamla tidningen Pop-premisserna. Det händer fortfarande att jag stöter på folk på fester som vill diskutera en text jag skrev om R.Kelly och Sparkle, eller börjar be mig om listor över 2000-talets bästa soulalbum. Varenda gång så ler jag, svarar något avledande och går iväg och hämtar en drink eller på toa. Jag är tacksam och stolt, utan de där åren hade jag aldrig hamnat där jag är, det var inte ens meningen att jag skulle ägna mig åt att skriva, men ibland och i vissa sammanhang är det ett bagage jag önskar att jag slapp. Jag har varit på middagar där kvällens stora samtalsämnen har varit Modernistas Feber-samlingar eller vad R.Kelly egentligen menar med »Step in the name of love« och så pekar någon på mig och säger »R&B-Anna! Du vet väl sånt?« och det enda som är värre än det kvävda mumlet ur min mun är besvikelsen i deras ögon. Kanske är det här någonstans det bottnar – min känsla av att musikkritik var en ständig tävling i referenser, vikten av att ha en smartare vinkel än alla andra, känslan av att jag primärt skrev för mina kollegor och inte för de som skulle köpa skivorna, rädslan för att inte hålla måttet. Jag kommer ihåg en kollegas kommentar då jag ärligt svarade på frågan vad jag skulle ge en Eric Gadd-skiva i betyg, jag minns inte vad den heter men den kom 1997 och jag hade fortfarande inte funnit mig tillrätta i varken stan eller kontorsjargongen. »En sjua? Till en tråkig svensk vindrickarplatta? (tystnad) Jaaaa, det är rätt coolt.« Jag lyckades nog aldrig frigöra mig från det där, pressen att vara så jävla originell, att tycka om inte tvärtemot så åtminstone vrida det några grader till höger eller vänster från hur alla andra gillade det.

Det var trots allt också roligt ett tag, ganska länge rentav, underbart roligt och jag lärde mig så mycket, galet mycket. Jag minns hur jag satt och lyssnade och skrev dagarna i ända, jag lämnade texterna flera dagar innan deadline, inte för att de var särskilt bra eller skarpa just då, men herregud så kul det var. Och jag kommer ihåg hur mitt hjärta bultade och svällde av den där märkligt dubbla upplevelsen av indignation, vrede och samtidigt känslan att jag ändå fattat mer än de andra det året då tidningen Pop valt Black Grape som årets album och skitit i D'Angelos »Brown Sugar«. Året därpå sket de lika flagrant i Maxwell's »Urban Hang Suite«. Senare, när jag var modig nog att fråga såna saker, så frågade jag varför. »Äh, vi fattade nog inte riktigt dom plattorna« svarade dom. Med andra ord, jag gjorde nog faktiskt nån sorts insats, fyllde nåt fack som dittills gapat tomt. Jag kommer ihåg när Kjell ringde upp mig och bubblade av förtjusning för att jag gett Boyz II Men en 8:a i betyg, för att jag vågat. Det ser kokett och idiotiskt ut att skriva en sån sak nu, 10 år senare, men det VAR nog modigt då. Jag blev föremål för en diskussion på killarsomälskarmusik-sajten Bomben där någon använde det som ett argument för att placera mig sist i en ranking de gjort över »kvinnliga musikskribenter«: »Hon ger Backstreet Boys en 8 i betyg, det säger väl allt om henne«. Efter att pisksnärten över att ha placerats sist släppt funderade jag på att skriva och påpeka för dom att det inte var Backstreet Boys utan Boyz II Men, men där och på den tiden hade det inte gjort nån skillnad alls (och faktum är att jag ju alltid varit ohyggligt svag för Backstreet Boys också).

Nu låter det som om det enda skälet till att jag skrev om musik var för att jag, ett kort ögonblick, var ganska ensam om att gilla det jag gjorde, åtminstone bland oss som skrev om musik på den tiden, att det bara handlade om att få vara kärringen mot strömmen. Så enkelt var det nog inte, men när leden plötsligt slöts kring soulen nån gång 1999, när alla på given signal grät till Leroy Burgess och gick ner på knä till R:et var det nåt som liksom...ja jag vet inte. Hur hade alla hamnat här helt plötsligt? (Det är klart att det inte var alla och det är klart att det säger nåt om storleken på min värld, men ändå.) I samma veva träffade jag äntligen min pojkvän också, och behovet av att få gråta och stirra i fjärran till »No Happy Holidays« reducerades på några månader till närapå noll och intet. Skrivandet handlade nog – för min del åtminstone – i hög grad om det också, om musikens oerhörda förmåga att trösta mig och stärka mig och hjälpa mig, och jag vet att både det och det som kommer efter nästa kommatecken låter som just de värsta sortens soulklyschor man till varje pris bör undvika, men alla de där skivorna och rösterna och texterna, (å gud alla dessa texter), var under en period nästan det viktigaste jag hade, näst efter cigaretterna (jag har slutat med dom också) och telefonen.

Jag tänker på en grej som min gamla kollega Stefania skrev i en av sina sällsynta texter, den i Lollipoptidningen 1995 eller om det var 1996, om att gå på konserter: hur mycket tid hon tillbringat där, hur många cigg hon rökt och timmar hon uthärdat, hur skönt det vore om nån kom fram och knackade henne på axeln och sade att »du, det är okej, du får gå hem nu«. Det kom aldrig nån och knackade mig på axeln men hösten 1999 så måste jag ha knackat själv, för då tog det – med undantag för tre panikframkallande texter för tidningen Sonic ett år senare – slut. Jag vet inte om jag kommer att börja igen, jag skulle vilja, men så fort jag försöker slutar det med fingret på delete-tangenten. Tanken var försvisso att jag skulle använda bloggforumet till att skriva lite om musik också, men det finns så många bloggar som redan skriver så skoningslöst rätt, smart och spetsigt om musik – tänk bara vilken kollektiv petit mort som gick genom blogg-Sverige då LAFS-bloggen kallade Robyn för »sushivänster« – och jag vet fan inte om jag orkar tävla med det där, om jag ens kan. För samtidigt som jag sitter här vid min surrande dator, lyssnar på »If you were there« med Isley Brothers för fjortonde gången på raken och tänker att näst efter äkta kärlek och falsk champagne finns fortfarande inget jag blir lyckligare av än en bra låt, så är jag alltjämt inte övertygad om att det räcker. Inte på långa vägar.

Bondromantik

2006-04-25T19:35:00.000+02:00

Det går ett program på BBC Food som heter »Heaven's Kitchen« som skildrar ett gift par som bygger om en skabbig shepherd'spie-pub till en riktigt bra krog, »big plates with truly wonderful food«.
Jag har inte riktigt kollat förut men idag fastnade jag en stund. Mannen var ute och jagade en riktigt bra lammuppfödare och fann en, han gick runt i trånga, grönlöviga skogsplättar och plockade soppar som sedan hamnade i en »truly decadent risotto«. Frun åkte runt på bakluckeloppisar och jagade tavlor och inredning. Det hela äger rum i närmast parodiskt frodig engelsk landsbygd, den där sorten jag trodde man måste vara svårt ansatt av anglofili för att falla för, men jag blev lika absorberad som jag numera bara brukar bli av teveprogram med prefixet »Förlossning«.
Jag är plågsamt medveten om vilken cityskada det där är, att drömma om något konkret, om »skit under naglarna«, frisk luft och djup trygg sömn, om ett jobb som inte börjar som en konstruerad tanke i skallen och i bästa fall slutar på en skärm, om platser som heter något med »Shrop« eller »shire«, men jag kan inte hjälpa det, jag tänker inte ens försöka kväsa den. Just nu skulle jag inget högre önska än ett par gummistövlar, en höghjulad bil med en död kalkon på flaket, en dröm, några schyssta recept.

Sånt man drack – en liten serie

2006-04-25T10:12:00.000+02:00

1995 drack vi Guntrum Riesling hela tiden.
Jag undrar varför – var det för att det var billigt, lätt att uttala, fanns det på alla systembolag? Det är möjligt att det varit gott om det hållit de påbjudna tio graderna men när gjorde det någonsin det?
Vissa tyckte den glasbruksblå flaskan var snygg och rev etiketten av den och ställde i fönsterkarmen. Ibland med en nerstucken gerbera fast oftast utan. Jag tyckte också den var snygg men ett par nyblivna kompisar som var skarpare än jag hade för vana att skoningslöst raljera över just tjejer som inredde med Guntrum Riesling-flaskor.
Jag sade aldrig någonting, men strax därefter gick jag över till söt martini.

Dags att janivet

2006-04-23T23:43:00.000+02:00

Jag kom på att jag måste deklarera eller så var det kanske så att jag slutade förtränga det. Jag är den enda jag känner med F-skattsedel som inte håller mig med revisor eller annan människa som talar om för mig att jag måste hålla ordning på mina papper. När jag deklarerar inser jag hur löjeväckande politiskt förutsägbar jag är eftersom jag alltid säger att jag nog ska börja rösta borgerligt när jag deklarerar (som om borgarna skulle få mig att bättre förstå skillnaden mellan intäkt och inkomst eller varför hemmakontorsavdraget inte ska stå i samma ruta som de andra avdragen). Att deklarera är på så vis samma sak som att titta på en Ken Loach-film. Fast tvärtom.

Vårskor och ribs och vad man faktiskt vill ha ut av ett restaurangbesök

2006-04-23T22:36:00.000+02:00

Ett trist besked i den petimetra skalan: Scholls Party Feet – trampdynekuddar som utlovar möjligheter till både shopping och party (ja, just så) utan fotont – funkar inte. Jag klädde mig vårfin i svarta flapper-sandaler idag och gick runt hela stan, bitvis skjutandes barnvagn, i förhoppningen om att kuddarna skulle göra det lika bekvämt som om jag haft de vita Reebok-färjorna man ser ut som en amerikansk turist i, men det började ömma redan utanför Cityterminalen. Utanför NK dök jag rakt i famnen på en gammal klasskamrat och efter mobilnummerbyte och gudvaddetvarkulattsedigvimåsteförsökasesisommar fick jag springa, formligen älga, ifatt resten av sällskapet, och där tror jag kuddarna tackade för sig och fes ihop till intet mer än tjock gladpack under fotsulan. Jag tänker inte förneka att klackarna och klänningen i kombination med löpningen blev ett Carrie-moment av rang, och såna tycker jag om att ha även om det säkert är ooriginellt, men framme vid promenadmålet Ho's kändes det som om någon gått loss på undersidan av fötterna med en potatisskalare.

Inget kunde dock lägga sordin på glädjen över att få in ett fat fulländade ribs i starksyrlig Pekingsås med chilifröna som ett snöfall i den röda såsen. Det är det närmaste man samtidigt kan komma uppåttjack och koma i matform och det kostar bara en dryg hundring. (Min svägerska doftade dessutom av sin nyinköpa Blush-parfym och den lade sig som ett extra, skimrande ackord ovanpå och inuti kopparna med jasminte.)
Jag älskar Ho's, trots att den ligger vid Hornstull höll jag på att säga, men Hornstull och jag har slutit fred med varann, vi är numera som ebonyt och ivoryt. Jag tror faktiskt att det är den enda restaurang jag genuint skulle sörja om den stängde och det är den enda krog jag kan komma på där man kan äta sig dårmätt på bara en rätt utan att känna härdat-fett-äckel efteråt. Den, och Palmyra Kebab i Årsta, som jag saknar lika mycket som jag inte saknar buss 162 till Gullmarsplan och huskokot på våningen under oss. Och Lilla Capri! Krogar där man skummar saker och presenterar (just presenterar) rätterna med »och här har vi en liten blablabla« är som designerhotell. Det är kul att de finns, men jag behöver dem inte.

Not confessions of a teenage drama queen

2006-04-21T08:37:00.000+02:00

Jag hade inne en recension av svenska utgåvan av Curtis Sittenfelds »Prep« igår. Läs den, även du som trott att du aldrig vill läsa en enda gymnasieskildring till i hela ditt liv.
Vi som gick igenom de där åren utan att tillhöra de tydligt utmejslade karaktärerna, vi som varken mådde dåligt eller särskilt bra, vi som inte var osynliga fast inte direkt motsatsen heller, vi som inte hunnit lägga oss till med särintressen eller bli politiskt pikanta.
Det där är vår bok, vi som var de känslomässiga medelmåttorna, vi som, utan att vi nånsin pratade om det eller ens tänkte på det, ändå fattade att allt – att vi – skulle bli mycket bättre, roligare och farligare efteråt.

För pannan man tar sig

2006-04-19T14:53:00.000+02:00

Jag har egentligen svurit en helig ed med mig själv att inte, inte, inte ägna den här bloggen åt någon som helst form av medieri, men sen läste jag Viggo Cavlings dagbok på Resumés hemsida och trillade över följande meningar:

»Såg Brokeback Mountain i helgen. Tror faktiskt på allvar att det börjar bli coolt på riktigt att vara gay. Nu kan grabbar sätta på varandra utan att vara fjolliga töntar.«

Alltså, va? Va?

Mamma och tennisoraklet

2006-04-19T11:23:00.000+02:00

Nu har jag tokskrivittokskrivittokskrivit i ett dygn, jag måste ut ur lägenheten nu, cykel, frisk luft, rosor på kinderna, naturligt ljus. Sen ska jag gå på teater i tjänsten. 4 timmar Stadsteatern, ikväll. 4 timmar! Så sent har jag aldrig ensam strukit runt kring plattan och ja, det skrämmer mig mer än jag vill erkänna. Jag får hitta ett gäng Kenzosjalar och pagefrisyrer att gömma mig bakom. Eller kasta mig på cykeln och jobba upp blodsmak. (Ibland önskar jag att jag inte var så rädd för allting.)
Jag drömde om pjäsen i natt, att jag var där med min mamma och att Björn Hellberg med kamrat högljutt bufflade sig in på bänkraden framför fem minuter efter att det börjat. Mamma reste sig, hon gick till hänsynslös attack, hon skrek, hon svingade sig över stolarna, hon örfilade upp. Sen vaknade jag.

Yta – innehåll: 1-0

2006-04-18T13:26:00.000+02:00

Chokladkaka från Laima, Lettlands motsvarighet till Neuhaus ungefär. Inte så god, dessvärre, men den där palmen förlåter det mesta.

Riga!

2006-04-17T23:43:00.000+02:00

Det blev ingen medeltidsmat på Rosengralz. Vi passerade förvisso krogentrén där en man i vinröda Bröderna Lejonhjärta-trikåer stod på vakt flera gånger, fast det var för att gå till Alus Seta intill, ett ställe man skulle kunna kalla för balt-etno om det inte låtit så konstigt. Där kostade ölen fem kronor och högtalarsystemet pumpade ut en ganska intressant form av syntetisk umpa-pumpa, eller rumpi-pumpi, vilket var det vanligast förekommande omkvädet (»hey, rumpi-pumpi!«). Rumpi-pumpin gjorde iallafall att man inte stod ut längre tid än det tog att dricka sin öl, vilket förmodligen var hela affärsidén. Inte förvånande är Riga ett populärt resmål för svensexor som tillsynes tillbringade dagarna och nätterna på träpanelade pubar med namn som Charles Dickens och MacShane och sen vällde ut vid femtiden på morgonen, marinerade i en fylleglädje så, well, primitiv att jag inte upplevt den sen midsomrarna i Mellbystrand för femton år sen, och vrålade oss ur sömnen i sängen på minimalisthotellet vi valt utan att veta att dess vita och liljeförsedda lobby låg mittemot just Charles Dickens. Eller om det var MacShane, jag minns inte.

Det är svårt att prata generaliserande om östeuropeiska resmål utan att låta som antingen en idiot eller misslyckad hobbyantropolog – alla som hört eller sagt »ja, det är ju ganska grått och tråkigt« räcker upp en hand – men jag kunde åtminstone konstatera att skillnaderna i stilkoder stämmer överens med mina, ja vi kan väl kalla det fördomar. Jag, min kille och alla de andra svenneturisterna gick runt i gympadojor av odefinierad retromodell, omönstrade jeans, kanske en mössa eller möjligen ett par solglasögon som accessoarer. Letterna, eller åtminstone tjejerna, körde bootcut, mönstrade bakfickor, smycken, tajt, dramatiska kappor, fantastiskt genomarbetade och långa frisyrer och, utan ett enda undantag, höga och smala klackar. Den utprintade guiden vi hämtat från DN:s reseavdelning stack ut hakan och kallade det vulgärt, jag tänker av en oändlig massa skäl passa mig väldigt noga för att göra detsamma. (Dessutom delar både svenskor och lettiskor en förtjusning för nya Britney-parfymen och dito Viktor & Rolf. Det var trångt trångt trångt längs diskarna på Stockmann.)

Annat vi såg: Ockupationsmuseet, en genuint skrämmande utställning om Lettlands pingpongande mellan olika förtryckare under 50 år, inhyst i en nästan lika genuint skrämmande byggnad, och sedan, på andra sidan floden Daugava, det groteska Sovjetmonumentet Segerparken där de letter som stred för Sovjetsidan mot tyskarna under åren 1941 till 1945 hedrades med soldatstatyer i King Kong-format. På vägen tillbaka till stan gick vi förbi en bowlinghall som frestade med »pankukis«, pannkakor alltså, det var första gången på flera timmar det kändes okej att skratta. Vi såg nya Sarah Jessica Parker-filmen Failure to Launch också, på biografen Forums på gallerigatan Coca-Cola Plaza (sant), men jag tror jag tänker förtränga det (å, Carrie, Carrie, Carrie).

Just det, sakerna vi åt: den bästa indiska maten någonsin på ett ställe som heter Sue's Indian Raja (och tror ni mig inte kan jag, eller ni, stödja er på det faktum att den varit med på Condé Nasts lista över Europas 100 bästa krogar, fast det visste vi inte när vi satt och nästan glädjekollapsade över Chicken Makhanin och salladen med mynta), en himmelskt salt och syrlig surkålssoppa på ölkaféet Nostalgiya, kanin och okra(!) i otippad smördegsfyrkant på Vincents som Gunilla tipsade om, den rökiga, röda köttsoppan solyanka, drajor och KGB-drinkar i skybaren på Hotel Reval, och avslutningsvis en omfattande köttfest på Steiku Haoss där servitrisen fick uppmana oss att beställa mindre mat (detta kallas numera Mäster Anders-skadan, kan förklara en annan gång) och där de spelade en liveskiva med Shania Twain omochomochomigen, vilket var mindre jobbigt än man skulle kunna tro. I hörnet satt en lettisk familj med två jävligt stökiga barn och när den bistre fadern efter en stunds extra intensivt skrikande – det involverade en gunghäst i päls – gav dem onda ögat bubblade det slutligen upp, det där man givetvis inte borde men bara måste få säga, att någon ser ut som om de är med i ryska maffian. Sen skämdes vi lite, betalade och gick och fyllde ryggsäckarna med billig vodka.

En småtaskig resegarderob & glad påsk!

2006-04-12T11:16:00.000+02:00

Jag har just slängt ner saker i en resväska inför Riga och som vanligt konstaterat att jag inte äger några kläder lämpliga för potentiellt kalla storstadsvistelser överhuvudtaget. Eller jo, det gör jag, men inga jag direkt trivs i, vilket just nu skulle vara ett par riktigt decent jeans och dito gympadojor. Nu är jag blott halvdecent eftersom jeans och gymapdojor är det svåraste som finns att köpa. Däremot kom min förtidspensinerade svarta polotröja väl till pass, eftersom den polerade upp de småtråkiga jeansen och dito skorna till åtminstone någon sorts glans. (Höll på att skriva Carolyn Besette men jag känner mina begränsningar och ändrar det till, well, nåt annat. Dessutom är skorna fejkade 15-kronors Adidas från Kuala Lumpur). Jag är rädd att jag, så fort jag eventuellt börjar tjäna mer pengar, kommer att skaffa mig en tvättäkta klassisk garderob. Alla shoppingtips om att man inte ska köpa hem ännu en svart överdel är liksom skrivna för såna som jag, och är man en sån som jag så går det in genom ena ögat och ut genom det andra.

Tack Gunilla för Vincent-tipset förresten – businesslunchen erbjuder enligt hemsidan rätter ur sympatiska kokböcker av Two Fat Ladies, Rick Stein och Nigella Lawson. Sticky chocolate pudding (åååh) är nog precis vad en människa behöver efter en förnedringsflight med Ryanair.

Glad påsk och stay away from the hårdkokta äggen.

En fin bild, bara

2006-04-10T12:53:00.000+02:00

Vilken karl! Vilken tröja! Vilken penna!

Slängkappor, korngryn, stenvalv

2006-04-09T18:10:00.000+02:00

Jo, det lär finnas fräscha minimalistlounger och escabecherade havsaborrar i parti & minut i Riga, såklart, men vi ska gå på medeltidsrestaurang istället. (Ja, okej, skratta här). Där ska vi kanske äta det här:

Rabbit meet stewed with prunes and cedar nuts
This dihs was served to the wedding feast of Isabella of Bavaria.The wedding was gorgeous(14 th century)

Eller möjligen, om man var sugen på fisk, vilket man visserligen ytterst sällan är:

Pieces of carp prepared in spicy cognac and dill sauce
Constance, the sister of the King of France Louis, was very persistent toward the food served but this spicy fish could satisfy her requests (11th century)

Det här ska vi nog inte äta, däremot:

Baked pork tongue with cowberry sauce
Visigothic king of Spain Leovigild served this dish to Ansovald and Domigisel, King Chilperic's ambassadors (6th century)

Jag brukade få plastförpacka långa, böjda och gråmatta kotungor då jag sommarjobbade på Konsum. Det må ha varit gott nog åt Ansovald och Domigisel, men jag kom aldrig över det rent visuella äcklet. Att äta någon annans tunga känns lite som att äta någon annans naglar. Eller tänder.

Nu ska jag googla vidare om Riga.

ps. Jag vet ännu inte om jag ska göra reklam för mina avlönade texter här på min nya blogg, men innan jag fattat något principbeslut i den frågan kan jag berätta att jag hade en recension inne på Sydsvenskan Kultur i går, om någon är intresserad. Hot damn, jag måste lära mig göra länkar!

Söndag

2006-04-09T16:54:00.000+02:00

Jag tillämpade den såkallade festmetoden på en middag hos min vän Annina igår – varannan vatten, varannan vin. Fungerade förstås utmärkt. Var så torrnykter i taxin hem att jag inte kom på något slagfärdigt, inte ens minsta lilla, att säga då taxichauffören började prata om Boney M med mig, men det får jag leva med. Någon del av mig inser det komiska i att benämna det just festmetoden, Alkoholkommittén-filmen har gått hur länge, en vecka?, men jag har ju alltid varit ett tacksamt offer för den typen av indoktrinering. Annina hade lagat lammstek och Jenny en tian som vi kom fram till är ett slags tomatiserad frittata. Själv hade jag rört ihop en misslyckad dessert – Nigellas chokladpots som ska bli som ett slags chokladpuddingens Rolls Royce men som under mina händer inte blev mer än dyr och tjock O'boy. I förrgår skulle vi laga hennes kastrullkokta brulée här hemma och det gick också åt helvete. Resultatet blev som slungad keso, ungefär. Vattenbad ska tydligen inte underskattas. Anna Björkman var också på middagen och berättade att hon har en ny blogg. Jag har inte lärt mig lägga in länkar, men den finns på Family Livings hemsida (Bonniers nya Bromma-ish familjemystidning). Om tidningen tänker jag inte uttala mig ännu men Anna är en boren bloggare.

Nu ska vi äta gulasch. Det ser väldigt, hmm, stadigt ut med all lök och all paprika, men med tanke på att vi åker till Riga i övermorgon är det nog lika bra att slå in på den stadigare vägen. Inte för att jag någonsin behövt en ursäkt för det förvisso, så jag ska egentligen inte skylla på Baltikum. Förlåt.

Namnet

2006-04-07T14:06:00.000+02:00

Och Hellstonia heter den för att det är det är det enda roliga smeknamn jag nånsin haft. Om det är ett bra bloggnamn återstår att se, je ne suis pas tvärsäker om man säger så.
Nu ska jag gå och köpa spagetti.

Hejhej

2006-04-07T13:54:00.000+02:00

Det här är min nya blogg!
När jag lärt mig alla tricks – det sägs till exempel vara enkelt att lägga ut bilder men jag vet inte det jag – återkommer jag med mer substansiella inlägg.